Den andra kvinnan
Berättarjaget i Therese Bomans nya roman räds det stillastående, "icke-livet" som hon kallar det. Hon jobbar som timanställd i bespisningen på Norrköpings sjukhus, men det är mest ett för tillfället ekonomiskt måste innan det stora språnget inom konsten. Hon ska ju skriva en bok, det vet hon med säkerhet, trots att hon säger sig aldrig ha haft en plan för sitt liv. Hon är lite ambivalent och motsägelsefull, huvudpersonen i Therese Bohmans andra roman.
Det är det som är intressant och håller liv i berättelsen, som annars är ganska strömlinjeformad när det gäller upplägg och komposition: Ung uttråkad kvinna träffar gift man med statusjobb, kärar ner sig men vet någonstans innerst inne det hopplösa i situationen. Fast mötet med mannen, i det här fallet läkaren Carl Malmberg, i början lovade så mycket och det i honom också verkade bo en längtan efter – ja vad? Andraplansrollen är något hon köper och lär sig därför "älskarinnans alla regler".
Bohman skriver distinkt och utan krusiduller, men skildrar samtidigt en resonerande och reflekterande människa som ofta ställer sig utanför och betraktar lika mycket sig själv som så kallade vänner, sin samtid och den stad som är romanens geografiska fond. Spelet mellan könen kallar hon "en konstruktion och ett skådespel alltsammans”.
Hon ser eller tycker sig se saker i samtid, men inte alltid att hon själv både i ord och handling cementerar könsspelets struktur. Hon lyssnar till exempel inte på allvar när vännen Emelie uppmanar henne att akta sig för gifta män. Nåja, kärleken är ju blind, som klyschan säger. Och släkt med illusionen.
Hon i romanen är annars en kvinna som läser Baudelaire, Thomas Mann, och känner frändskap med källarmannen i Dostojevskijs "Anteckningar från ett källarhål", som i andra såg "alla andra" och sig själv som unik. Likt källarmannen pendlar Bohmans huvudperson mellan hybris och svag självkänsla.
Rollen som älskarinna är inte statisk och ju längre tiden går och mannens andra liv med hus och fru blir en realitet som luckrar upp hennes illusion, pockar andra tankar på. Tankar som kanske mår bäst av att hållas för sig själv.
"Den andra kvinnan" bränner tillfälligt till när huvudpersonen en dag ser tjejkompisen Alex sitta på café med läkaren Carl Malmberg, och därefter får veta av Alex att "han är är min pappa”. Romanen får därefter lite av thrillerkaraktär eftersom Alex har sin egna syn på pappans kvinna, Gabriella, som inte är hennes mor. Alex har saker att säga om sin pappa som inte Hon direkt gör vågen av att höra.
Jag riktigt känner Therese Bohmans grubblerier kring hur hon ska skapa ett intressant slut. Tyvärr blir det både lite solkigt och förutsägbart, med undantag av att romanens titel får en dimension som införlivar fler än storyns berättarjag.
"Jag har förbrukat Norrköping”, säger Hon i boken om den gamla industri- och arbetarklasstaden, som numera domineras av medelklass. Författare Bohman är däremot inte förbrukad, för trots viss kritik blev jag nyfiken på att läsa "Den drunknade", hennes hyllade debutroman från 2010.