Evighetsbarnen
Det är alltid speciellt att ge sig in i Beate Grimsruds romanvärld. Karaktärerna är ofta lite eljest, om man säger så. Det gäller även de fyra personerna som romanen Evighetsbarnen handlar om. Siri, Louise, André och Tomas är i yngre medelåldern men rymmer som karaktärer ett spektrum av mänskligt vara. Allt från djupaste naivitet till livsvisdom. Gemenensamt är en underström av saknad och sorg inom alla fyra, som bor och lever på Södermalm i Stockholm.
I Siris fall handlar det om saknad efter ett barn och den tar sig vitt skiljda uttryck. André längtar efter verklig kärlek, en kärlek han i dagsläget bara kan ge sin katt och sambo, Kassandra. Men undrens tid är inte förbi, vilket André blir varse på gott och ont.
Grimsrud är fenomenal att skildra karaktärers gråzon mellan dröm och verklighet. Det är lite av hennes specialitet, vilket hon inte minst visade i romanen "En dåre fri" (2010). Det krävs gedigen research, och kanske egen erfarenhet, för att hitta tonläget och insikten kring människor som gemene man och kvinna nog skulle förklara vara lite tokig.
Utan att bli plump, till och med med humor, försöker hon förstå varför Siris väninna Louise skär sig så ofta. Amerikanska Louise är visserligen shopaholic, men hennes uppskurna hud ställer frågor och funderingar bortom detta.
Beate Grimsrud, norska boende i Sverige, har en lakonisk underfundig humor som kan ta lite tid att ta in. Sedan är man, i alla fall jag, fast. Den är befriande och ger rikligt med syre åt berättelser som annars kan vara tunga.
"Evighetsbarnen" rymmer också underbar poesi och faktiskt samhällskritik. I enstaka kvickheter eller i längre och utvecklade tankar, talar Grimsrud genom de fyra huvudkaraktärerna om tiggeri och "Europa som en låst dörr”. Hon när en förhoppning om att "folkhemmet spred sig över världen och inte låg på en vind och flämtade".
Evighetsbarn av olika tappning finns förstås mer eller mindre överallt. De kanske dras till varandra och då känner någon sorts trygghet, som i Grimsrud roman.
"Evighetsbarnen är synliga genom sina tankar" skriver Grimsrud, och jag tänker på människor jag känner eller känner till som skulle falla innanför den lite luddiga ramen.
Så fungerar Grimsruds sjätte roman. Jag börjar tänka och se lite annorlunda på människorna i närområdet och det dagliga livet. Beate Grimsrud är motsatsen till medströms. Det ska vi vara glad för.