I starens tid
Det finns bevingade ord. Och så finns det fåglar, i grunden bevingade dinosaurier, som har funnits på jorden närmare 200 miljoner år.
Författaren Tomas Bannerhed är fäst vid bådadera, ord och fåglar. Tillsammans med fotografen Brutus Östling ger han ut den andäktigt vackra ”I starens tid” – poesi i ord och bild.
En nästan smittsam förundran bor i Bannerheds text om fåglar av vitt skilda slag. De förmänskligas, på gott och ont.
Om den långbente hägern han möter 8 mars, Internationella kvinnodagen, står det:
”Så vill de ha det hägrarna: dra på fisketur när hungern börjar karva i dem och sen hem till klanen igen. Se om sitt bo, gona sig i solen och bädda för natt. Alltid tillsammans”.
Vid Tysslingen i Närke, Svansjön kallad, är det främst Östlings kamera som briljerar. Tacksamt stora vidder med tusentals vita långhalsade fåglar. Brutus Östling är för övrigt förläggaren som 2005 debuterade med fotoboken ”Mellan vingspetsarna” för att tio år senare anses tillhöra världens främsta fågelfotografer.
Nittio procent av våra fåglar flyttar. Ungefär 300 miljoner fåglar lämnar Sverige under en säsong. Cirka 100 miljoner väntas tillbaka för att häcka och återigen bli tre gånger fler.
Persöfjärden, bara för att nämna ett ställe i närområdet norr om Luleå, är rastplats eller häckningsplats för ungefär 200 fågelarter. Gammelstadsviken är ett annat rikt fågelområde.
Bannerhed berättar initierat om de otroliga flygrutter flera av våra fåglar tar, mestadels inom Europa men även längre, för att återigen återvända när tiden är lämpad.
Han nämner silvertärnan som varje år flyger 1500 mil ”från Antarktis till Östersjön för att lägga och kläcka två ägg och sedan flyga lika lång väg hem. Hur kom hon på det?”
För att inte tala om flygsträckorna för lövsmygen, Sveriges vanligaste fågel, med ynka kroppsvikt av nio gram. Fascinerande är bara förnamnet.
Tomas Bannerhed växte inte upp med intresse för fåglar. I många år rådde synsättet ”potatis som potatis, svan som svan” – inga artskillnader eller nyanser så långt ögat kunde nå. Det var egentligen först i samband med arbetet med debutromanen ”Korparna” (2011) som intresset väcktes på allvar.
Måhända är det därför jag tror på honom när han lyriskt beskriver lommen som ”den melankoliske långdykaren”, eller berättar att näktergalen är den enda fågeln som härstammar från paradiset.
Okej, tänker jag, avväpnad av ett språk nästan lika vackert som spovens stegrande jubelsång om våren. Fast kopplingen mellan kungsfiskaren och författaren Göran Tunström förstår jag inte.
Klassresenären Bannerhed har alltid sina starkaste fågelmöten här och nu, och helst ensam. När han är ett med naturen, i en salig stund som inte så lite bär andakt över sig, beskriver han att en sorts luddig kontakt kan uppstå i eviga ögonblick.
Carl von Linné framhålls som mycket viktig i sin iver att katalogisera och ge namn till växter och fåglar. Viktig för att den som inte har namn finns inte, och den som inte finns behöver man inte bry om. Sant, tror jag, vilket också gäller människor. Ett namn är lika med ett ansikte, och så vidare.
Den Smålandsfödde författaren rör sig i hemtrakter, men också långt bortom egna upptrampade stigar genom alla årstider i Sverige. ”I starens tid” har dagboksform.
Förutom fotograf Östling är Harry Martinsson stundtals en sorts medresenär. Det resulterar i ett litet personporträtt över nobelpristagaren för vilken bladlusens egenheter inte var för ringa att ge poetisk mening.
Boken varvar prosa av poetisk skimmer med fantastiska foton, men har även korta fakta inskjutna i texten. Den får därför många fjädrar i hatten. Att få en inblick i ringmärkningens historia 1907-2007 (först i Kiruna) var att också få syn på ett Sverige att vara stolt över.
Men varför så lite om skatan?