Zakris arv
Inte bara namnet i titeln anspelar på ett västerbottniskt talesätt som lyder "Bakerom där n' Zakri har ven". Åke Lundgrens senaste bok – han tjugosjätte – handlar om en så oländig plats att den är svår att föreställa sig och ännu svårare att ta sig till. I en skröna som spänner över generationer i Västerbottens inland, är paret n'Zakri och a'Sara sammanhållande länk till då och nu.
Berättelsen är fylld av numera sällan använda dialektala uttryck. Det bör inte avskräcka från läsning, för de är rytmiskt utspridda precis där de passar bland de övriga orden.
Åke Lundgren har ett lättsamt jordnära språk, kryddat med en hel del torr vardagshumor av det slag som jag känner igen från mina äldre (norrbottniska) släktingar.
Läsaren befinner sig ömsom i 1600- och 1700-talen, ömsom i 1900-talet. De döda är lika viktiga som de levande och därför är det viktigt att minnas alla genom att föra berättelserna om dem vidare, blir slutsatsen.
Delen om 1900-talet överskuggas av andra världskriget, då läsaren får möta ännu ett par som kämpar mot fattigdom.
Arvet då? Ja, det handlar inte om materiella ting utan om vad som förenar människorna. Gud är förstås omnämnd och omtalad, antingen han verkar vara närvarande eller ej.
I Västerbottens inland är det naturligtvis berättandet som är meningen med livet och alltihop, vilket Åke Lundgren symboliserar med ett speciellt träd, Zakris träd. Boken slutar med en underbar blinkning till hans berömda västerbottniska författarkollegor från Raggsjöliden, Missenträsk och Hjoggböle. Det är inte utan att jag blir avundsjuk på ett sådant arv. Åke Lundgren har förvaltat det väl.