När jag läser den pakistanske författaren och journalisten Ahmed Rashids nya bok tänker jag i två nyanser av svart. Det är ingen munter bild av vare sig historien, nuet eller framtiden han målar upp. Pakistan, född som stat 1947, har mestadels styrts av militär och säkerhetstjänst, även om det politiska skyltfönstret periodvis visat upp civila ledare.
Den aktuella boken är den sista i en trilogi som började med "Talibanerna" (2000) och följdes av "Vägen mot kaos" (2008). Liksom i de föregående böckerna handlar "Pakistan - vid avgrundens rand" också mycket om grannlandet Afghanistan. Så måste det vara då gränser i det sydostasien Rashid skriver om, mest bara är streck på kartor.
Rashid är en auktoritet i världsmåttstock kring det han berättar om, därför nagelfars hans ord av makteliten i Washington. USA är förstås en stor och viktig aktör i dramat Afpak, Barack Obamas förkortning för de områden och länder han enligt författaren inte riktigt vill ta i, utan mest bara blint skickar drönare över och hoppas på det bästa ur USA:s synvinkel.
Det finns ingen militär lösning vare sig i Pakistan eller Afghanistan, är Rashids långtifrån unika men viktiga slutsats i kapitlet "En ny berättelse - eller en avgrund". Innan dess har läsaren fått ta del av åtta kapitel hårda och underbyggda fakta, med avstamp i dödandet av Usama Bin Ladin i Abbotabad i Pakistan i maj 2011. För den som ihärdigt försöker följa dramatiken i regionen "Afpak" erbjuder Rashid kanske mest välkomna sammanfattningar. För novisen är varje sida rena thrillern.
Enligt undertecknad är kapitlet "Samtal med talibanerna" det intressantaste. Det är inte så att Rashid kramar extremister, men han lyfter fram den för många beska sanningen att man inte måste sova med fienden, däremot tala med dem. Om Pakistan och Afghanistan kan liknas vid en kropp, finns mycket att önska kring dess anatomiska status. Ahmed Rashid har trots det han ser i daglig politik ändå inte tänkt ge upp. För freden och människornas skull letar han ständigt efter det där "öppna fönstret".