Låt mig ta din hand
Tove Alsterdal har än en gång lyckats skriva en roman som spränger genregränserna och ger sina läsare nya insikter, samtidigt som spänningen stiger kapitel för kapitel.
Hon balanserar som vanligt på gränsen till det otroliga, ändå övertygar hon med grundläggande historiska fakta om att allt detta händer om och om igen i verkligheten, om än i nya skepnader.
Episka skeenden – här att militärjuntan regerade i Argentina från 1976 till och med 1982 – påverkar människors vardag och det finns alltid någon som utnyttjar andra intill döden, bortom alla möjligheter till legal rättsskipning.
Bland annat på det sättet och för det lättflytande precisa språket, är den här romanen lik ”Kvinnorna på stranden” och ”I tystnaden begravd”. Ändå är den helt annorlunda.
Den här gången står följderna av politisk fundamentalism, aningslös passion och ofattbar skräck i centrum.
Fakta baserade på noggranna efterforskningar skapar trovärdiga miljöer. De befolkas av karaktärer som alla känns autentiska och får mig att beundra författarens förmåga till inlevelse.
Inledningen är förrädiskt lik vilken dussindeckare som helst (typiskt Alsterdal det också, att börja lättsamt och sedan vrida åt tumskruvarna). Berättelsen om de två systrarna vars mamma försvunnit när de var små och vars pappa är alkoholist, börjar med att den mindre välartade av dem faller från en balkong i Jakobsberg och polisen konstaterar självmord.
Syskonen har knappast haft kontakt med varandra som vuxna, men Helene kan inte acceptera att hennes syster tagit självmord.
Efter den upptakten tar det hela så gastkramande vändningar att jag fortfarande tänker på det familjedrama som rullas upp med Stockholm och Buenos Aires som fond. Detta trots att jag läste ut boken för två månader sedan.
Tove Alsterdals romaner är alla mycket läsvärda och nu har hon återigen överträffat sig själv – den här är bäst.