"Är detta en människa?" frågade sig författaren och koncentrationslägerfången Primo Levi i en berömd bok från mitten av förra seklet.
Frågan "Vad är en människa?" kom alltmer att uppta Lars Levi Laestadius funderingar, dryga hundra år före den italienske Levi.
Båda frågorna är ju lite av filosofins grund och att "Årtusendets norrbottning" Lars Levi Laestadius, ägnade sig åt sådana spörsmål kanske förvånar några. Men läser man Marie-Lousie Steiners Fjärilsommar, blir man snabbt varse att Laestadius var en man som hade flera strängar på sin lyra.
Steiners debutroman är en liten kulturgärning då den berättar huvudpersonens liv och värv före den omtalade väckelsen runt 1800-talets mitt. Googlar man hittar man mest spridda texter om till exempel botanikern Laestadius, vilket upptar stora delar Steiners nästan 130-sidiga bok.
Att vandra i fjäll och marker och samla och sortera växter var ett naturligt göra för Laestadius. Naturen var hans hem.
Och mycket återstod inom området, även om den berömde Linné gjort en del, enligt den unge och äregirige prästsonen som föddes år 1800 i Jäkkvik och dog 1861 i Pajala.
Botaniken var ett sorts kall hos den unge Laestadius, och han längtade ivrigt att få erkännande inom området, både på nationellt och internationellt plan.
Det vetenskapliga kunde få sitt efter att han dagligen fullföljt sin uppgift som präst i det nordligaste pastoratet. Året var 1826 då han lämnade Härnösand och studierna och fick sin placering i Karesuando. Där bor han med frun Brita-Cajsa och en ständigt växande barnaskara, på ett kargt, kärvt, mörkt, och svinkallt ställe där fattigdom - ja armod - i stor skala, råder. Och där brännvinet är tröst, men framför allt en källa till elände.
Marie-Louise Steiner, boende i Lund, skildrar det karga och hårda med säker hand. Tufft är bara förnamnet, även för Laestadius när några <ab hans små barn dör i tidig ålder.
Hans insats för allmogen och inte minst samer är värd beundran. Men som den sammansatta och äregiriga person han är säger han inte nej när den franska Reserche-expeditionen kommer till området i veteskapens namn och "människans tjänst".
Det blir två besök av expeditionen och i kapitlet "Svart natt" är det en redan omskriven gravplundring som görs med Laestadius som ivrig deltagare. Här i Enotekis är det naturfolken som ska sättas under lupp, förklarar Paul Gaimard som senare blir en vän och en sorts talesperson för botanikern Laestadius i Frankrike.
Människan är inte på ett vis. Hon har mörker och ljus inom sig, och ett antal sidor som kanske bara ger sig till känna vid kriser eller ytterst speciella situationer.
Ambivalensen sätter tidigt frö hos den nog så omhuldade huvudpersonen i "Fjärilsommar." En ambivalens som allt eftersom tonas ner och gör plats för den Laestadius som komma skall; predikaren och bannaren av samhällets omoral och brännvinet som djävulens påfund.
Men innan väckelsen är det civilisationskritikern som talar i den 19-sidiga skriften "Crapula Mundi" som utgör underlaget när han tar pastoralexamen i Härnösand 1843. Dygden är död, är textens röda tråd.
"Fjärilsommar" ska läsas som ett komplement om en sammansatt människa av kött och blod. Alltså en som du och jag, men vars religiösa tankar en dag tog eld och medialt kom att dölja stora delar av - människan.