I mitten av Island finns en vildmark som heter Öræfi. Det är också namnet på Hallur Ingólfssons skiva som släpptes för ett par år sedan, med uteslutande instrumental musik. Sedan 2013 har bandet som i sin tur fått samma namn som skivan spelat tillsammans.
Kvartetten har aldrig framfört det aktuella programmet utanför Island tidigare. I går mitt på dagen var det utlandspremiär i Piteå, nära 40 minuter efter utsatt tid (enligt uppgift en försening utan Öræfis förskyllan).
Gitarristen Hallur Ingólfsson skriver musiken. Trummisen Halldór Lárusson är från Piteås vänort Grindavik där han arbetat som musiklärare, och det var så kontakten för SM-engagemanget uppstod. Basisten heter Hördur Stefánsson och pianisten (på keyboard) heter Jóhann Ingvason.
När spelningen äntligen började visade sig det utdragna ljudtestet vara värt all väntan. Resultatet kändes mjukt och runt utan att förlora i distinktion. Jag kunde inte låta bli att jämföra med invigningskonserten på Norrmalmia, vars ljud kan sammanfattas som vasst i negativ bemärkelse.
Öræfis spelning var upplagd så att de spelade mellan två och fyra ganska långa låtar, för att efter sådär en kvart ta en kvarts paus, och sedan upprepa proceduren.
För mig som i motsats till majoriteten av de närvarande var på plats enbart för musikens skull blev det tråkigt. Avbrotten kändes abrubta eftersom det som bjöds från scenen var fyllt av intensitet, som gjort för att sjunka in i och reflektera över. Då både bandet och låtlistan heter Öræfi är det självklart att det som tolkas från scenen är dramatiken och lugnet i Islands vilda natur.
Medan jag lyssnade förundrades jag över att en kvartett med denna standardsättning kan ha en så egen ljudbild. Rock och symfoni i en överraskande förening av vemod och nerv. Vilt och vackert utan ljudmattor eller andra överdrifter, utan riff eller andra solon, utan poserande eller annan tillgjordhet.
Befriande avskalad musik alltså, böljande som ett ljudspår för livet med massor av stämningar. Bandet framförde låtarna med detaljrikt finlir där takter och rytmer lekte med melodiska teman inom stränga ramar.
Verkar den beskrivningen motsägelsefull? I så fall kan jag bara rekommendera ett besök i det stora Wibaxtältet mitt på dagen, varje dag under SM-veckan. Då står Öræfi där och spelar ”Öræfi”. Var och en är mästare på sitt respektive instrument och att höra samspelet är en fröjd. De här männen var i alla fall i går ganska obrydda över att publiken var fåtalig och knappt applåderade, de gjorde ändå en kanonspelning. Så ta chansen. Det är fri entré!