Det är som alltid välspelat och snyggt inramat när Great Gig kallar till en av årets stora folkfester i Piteå. Valet att spela låtar av Coldplay – ett yngre band i sammanhanget – är kul och det inget fel på vare sig publikuppslutning eller allmän trivsel, men som konsert lyfter det här inte på samma sätt som de shower vi blivit så bortskämda med.
Peter Eliasson-sjungna inledningen "Clocks" är visserligen en kvalitetsstart, men sedan blir det en stundtals anonym resa genom bitar som "In my place", "Yellow" och annat.
Både Peter Jonsson (som ju sjungit med Great Gig förut) och nykomlingen Patrik Lindgren är perfekta val som gästsolister. De har rena snygga röster som passar bra till de sånginsatser som vi är vana att höra Chris Martin göra. Patrik Lindgren backar dessutom tacksamt upp som pianist och sitter fränt placerad med ryggen snett mot publiken.
Sedan är ju Jenny Sandgren är en stjärna. En varm scenperson som alltid känns självklar, samtidigt med en aura av "cool" över sig. Hon tar sig an den exotiskt laddade "Princess of China" i duett med Peter Jonsson lika bra som megahiten "Viva la vida".
Det är inte bara Peter Jonsson som får jobba i viss motvind, däckad i förkylning som han varit. Nej, själva bandet, förstärkt av kompetente Mattias Edfast på klaviatur och gitarr, får också kämpa. Det låter bra och i mitt tycke hittar man ganska bra fram till de instrumentklanger och den atmosfär som är en så stor del av Coldplays arenarock i light-kostym, men trots att "Speed of sound" känns som en modern megaklassiker när den välkända pianoslingan sveper genom A-hallen upplever jag ett "jaså" halvvägs in. Coldplays låtar är kanske inte roligare än så här när allt kommer omkring.
Ett initierat gäng håller igång bra på raderna närmast scenen och längre bak ser jag många som ser ut att sitta och njuta från läktarplats, men den där storslagna härliga känslan infinner sig inte hos mig och de där ljudliga ovationerna från publiken uteblir. Jag tror att faktorn av riktigt kända låtar är för låg för Great Gig-publiken. Dessutom är de lite för väna, lite väl svala och smarta för sitt sammanhang. För låg halt av "Highway to hell" om du ursäktar.
Mot slutet kommer igenkännandets magi. När de välbekanta stråkarna ur "Viva la vida" studsar fram ur högtalarna är det som om någon har tryckt på partyknappen. Det går ett sus genom publiken och alla börjar röra på sig. "Händerna upp i luften" liksom.
Det positiva flödet fortsätter när bandet ger sig på dansanta "A sky full of stars" och den helsvängiga, alldeles färska singeln "Adventure of a lifetime".
Avslutningen är given och elegant. Vackra balladen "Fix you", med delade sånginsatser och sin mäktiga slutrefräng. En perfekt avrundning med en känsla jag gärna velat ha mer av.