Det är fler än hon på KappAhl i Luleå som sålde kalsonger åt Markus Krunegård som känner igen honom när han går upp på Luleå Hamnfestivals scen på fredagskvällen.
”Jag har väntat så jävla länge på det här, det här är första gången jag står på en så här stor scen på fyra år”, säger han när han hämtar andan på Norra Hamnscenen, och jag tror det är flera med honom som väntat så jävla länge. Det har varit ett späckat 2018 med många nya släpp inför det kommande albumet ” I Huvet På En Idiot, I En Bar, På En Ö, I Ett Hav, På En Ö, I En Bar, I Huvet På En Idiot”. Det är med det första i ordningen, Ben, kött & känsler, som han inleder fredagkvällens spelning.
Första gången jag såg Krunegård live var på PDOL:s kyrkscen 2012. Efter det var jag tonåring till Hela livet var ett disco, och när han spelar den på fredagen är det någonting nostalgiskt över det. Kanske är det att jag är 22 år gammal nu, kanske är det att mycket har hänt för Markus Krunegård sedan dess. Ikväll är han i Luleå som dragplåster, och över kravallstaketet hänger tjejer med glitter på kinderna som är sexton som jag var då.
Den svettiga luggen klistrar mot hans ansikte precis som alltid, hjärtat slår precis som alltid och det hånglas till Askan är den bästa jorden precis som alltid. Mycket i Markus Krunegårds framträdanden klaffar i detaljerna. Det märks inte minst under Tur att vi lever samtidigt, Krunegårds och poeten Kristina Lugns kärleksbarn. Cymbalerna som slår i ordet ”bråttoms” stavelser är fenomenala. Förändringarna i Hell yeah. Norrtäljes fraseringar är fantasirika, men framför allt är det temporubbningarna som är Krunegårds specialitet. I Hell yeah, Norrtälje övergår första pianoversen till ett rappt beat, men det är framför allt i Korallreven & Vintergatan som det fullkomligt exploderar. Från ett nedplockat och oväntat snyggt dragspelsintro förvandlas ljudbilden till ett fyrverkeri och när februaristormen slutat yra är jag sexton igen.
O A O A E vi förlorade, som ursprungligen är en duett med Miriam Bryant som släpptes för mindre än en månad sedan, kör han solo ikväll med uppbackning av gitarristen Sara Wilson som gör ett bra jobb på stämmor i refrängerna. Hennes gitarr får ta mycket plats och hon gör en snygg slinga i introt till Jag är en vampyr. Det är tio år sedan den ständiga hiten kom 2008 och det är fortfarande den låt som gör att publiken kommer närmre och de glittriga kinderna att bli blöta.