"Jag kom bokstavligen nyknullad tillbaka till Piteå som en kung." Bo Sundström öppnar kvällens spelning genom att minnas tillbaka till den gången då han tappade oskulden i Bergsviken och liftade tillbaka i stans snyggaste Pontiac Firebird. Om det låter sleazy så är det inte representativt för spelningen i stort, men en sak är genomgående: Det bjuds på nostalgiska vibbar under kvällens gång, om än mer innehållsmässigt än låtmässigt.
Varandes snudd på odelat positiv till senaste skivan kan jag inte klaga när låtar som den nostalgiska "Att vara ung", ösnumret "Pianot" och noir-vibrerande "Terror" tar plats i setlistan. Och Bo Kaspers Orkester är i form. Minst sagt. "Livet går upp och ner. Ibland är det Askungen på slottet, ibland är det verkligen bara piss. Men just nu är det fanimig fuckin' a!", säger Bo Sundström i en reflektion över livet. Och nog märks det på scenen att livet verkar gå bra.
Musikaliskt är kvällen i det närmaste felfri. Trummisen Fredrik Dahl låter jazzkänslan andas, John-Erik Bentlöv levererar bandets signifikativa trumpetmelodier och Björn Jansson står för några riktigt tunga saxofonsolon. Dessutom är den gamle kamraten tillika gitarristen Lars Halapi tillbaka i orkestern och bidrar med stundtals riktigt intensivt gitarrspel. Pianisten Mats Schuberts intro till "Hon är så söt" är gripande. I "Det går en man omkring i mina skor" hittar bandet en skön Chicagosurrealism. Gamla låtar som "Köpenhamn" bör tilltala de som följt bandet sedan starten. Tidigare nämnda "Piano" är en energikick av rang. Detta är inte bara proffsigt och gemytligt. Det är show. Bo Kaspers spelning i Luleå påminner mest om ett triumfatoriskt intåg.
Ändå är det nostalgin i Bo Kaspers låtar som alltid bränner sig fast hos mig. Nostalgipoesi springer ur erfarenhet och insikten i att det vi upplever alltid bär spår av det vi redan upplevt. Därför bär varje glädje alltid spår av sorg, och varje sorg bär alltid spår av glädje. Detta kommer väl till uttryck i Bo Kaspers musik. Därför är också kvällens spelning ett trevligt format. Med en sittande publik och ett scenbygge skräddarsytt för kvällen kan både det euforiska och det melankoliska frodas i symbios.
Den som inte är nöjd efter detta måste ha haft en riktigt dålig vecka på jobbet. Alternativt så gillar de inte Bo Kaspers.