När Nottbotten Big Band intar scenen på Kårhuset i Piteå är det tillsammans med författaren Tove Alsterdal som läser texter mellan låtarna och med Torbjörn Ömalm på gitarr och kantele (ett slags cittra). Den senare har också skrivit musiken som spelas, en konsert där Tornedalens vemod och storslagenhet skildras. Detta är också ämnet för Tove Alsterdals texter. Född i Malmö men med rötter i Tornedalen behandlar hennes texter barndomsminnen och historier från förr, brott i det förgångna, fattigdom, umbäranden, men också lycka och glädje.
Hennes berättelser spänner sig från byn Satter där Esaias Thomasson blev skjuten till döds när han vadade i älven Ängesån till sjön Onegas strand i forna Sovjet där en man blev avrättad för att han trodde på arbetets kraft. Hon berättar om män och kvinnor, gamla och unga. Om de rödaste tranbär som någonsin funnits. Det är spretande men ändå väl sammansatt i en kärna som handlar om ett hem, det hem vi minns men aldrig fysiskt kan greppa. Om de minnen som ger liv åt den plats som vi saknar men som inte går att hitta igen. Eller som ett talesätt säger: Du kan inte återvända hem igen, för det finns inte längre där.
Dessa berättelser varvas med Torbjörn Ömalms musik. Melankoliskt och melodiskt, jazzigt och svängigt men med starka rötter inom folkmusikens melodier är det ett verk rikt på variation. Med återkommande teman och melodier bygger Torbjörn Ömalm och Norrbotten Big Band bilder av ett Tornedalen både vemodigt och storslaget, både oroande och vackert. Mytologiska dimmor, karga vidder, fattiga stugor och en själ både torftig och rik gestaltar Tornedalens människor och landskap. Rikt på bra solister är musiken ömsom svängig och tonstark, ömsom monoton med enkla melodier. Den här spännvidden av känslor, som ändå aldrig avviker från verkets statiska kärna, tillsammans med solisterna får mig att inse att det här inte bara är ett vackert skrivet verk. Det är också ett viktigt verk. Den behandlar ett arv som är så stadigt att det aldrig kan dö. Det bör inte Torbjörns Ömalms verk heller göra.
Trots att Kårhuset ljudmässigt inte är den ultimata skådeplatsen för detta dynamiskt varierade verk skapar det en närhet till publiken. Det finns en poäng med denna närhet. Verket och berättelserna handlar om minnen, om arv, om ett hem. Vårt hem är det vi skapar och delar i närhet med andra. Det är på det sättet vi vet att den plats vi älskar har existerat. Genom att låta mig minnas ditt hem blir det även mitt hem för en stund, och ju närmare du är desto bättre känner jag dig.
Får jag välja en sak som är vackrare än något annat är det Torbjörn Ömalms kantelespel. Sprött, djupt och med vemodig ton jagar kantelen efter de minnen vi tydligt kan se men som blir till stoft när vi sträcker ut vår hand för att röra vid det, känna det, förenas med det. Denna bild är själva kärnan i denna konsert. Det kan också vara årets tveklöst bästa konsert.
Fotnot: I morgon kväll, tisdag, kommer turnén till Arjeplogs kyrka och på fredag kväll får Forum i Älvsbyn besök.