Festspelen kallar inte årets första konsert för invigning. Den liknar inte heller någon annan av musikveckans inledningar, som brukar innehålla flera artister och stor orkester. Men vilken fin helakustisk invigningskonsert det blev!
Peter Mattei och Lars-David Nilsson satte ribban högt för vad som komma skall, när de fick ha scenen för sig själva under en helafton i romansernas tecken. De började med Wilhelm Stenhammars vackra tonsättningar till dikter av Bo Bergman,Vilhelm Ekelund och Runeberg. Det gjorde mig extra lycklig, eftersom vi behöver lysande stjärnor som förvaltar vårt klassiska svenska musikarv. Vi har en bit kvar tills vi uppnår samma nivå som exempelvis Finland och Norge i det avseendet.
Även Schuberts berömda sångcykel till Wilhelm Müllers dikter om den vackra mjölnerskan, är komponerade för piano och soloröst. Nio av de 20 sångerna framfördes. Båda artisterna tog vara på möjligheterna att sätta personlig prägel på sina respektive stämmor utan att förlora i samspel. De vågade lita på akustiken och en aldrig sviktande artikulation för att skapa dynamik i berättelserna.
Peter Mattei har kallats ”sångaren med Sveriges mest förförande manliga röst i världen sedan Jussi Björling” av en journalist. Ja, hans baryton är omfångsrik och exceptionellt varm men ändå ”rakt på”, det vill säga klar och fri från vibrato. Därtill är han uttrycksfull genom att kroppsligt och med minspel leva sig in i gestaltningarna, så att man verkligen tror på vad han sjunger om.
Dessa stämningsskapande egenskaper hos duon kom också väl till pass efter pausen. Andra akten var vikt för sånger av Gustav Mahler. Innehållet i hans sångcykler är fyllda av dramatik, humoristiska infall, kärlek, smärta, längtan, liv och död, så till den grad att de liknar minimalistiska operaverk.
Här framfördes sånger ur ”Des Knaben Wunderhorn”, ”Fahrende Gesellen” och ”Rückert-lieder”. Peter Mattei har spelat in dessa tre på skiva tillsammans med Norrköpings symfoniorkester, men de valda sångerna visade sig passa honom minst lika bra i duoformat tillsammans med den följsamma pianisten. Vem sa att romanser är tråkiga?
Efter den sista känslosamma sången bröts stämningen med extranummer i helt andra stilar. Jazzdängan ”Night and Day” avlöstes av Gärdebylåten på dragspel med sång på italienska. Till sist blev det också arian ”Deh, vieni, alla finestra” ur Mozarts opera ”Don Giovanni” – Matteis paradroll. Till dragspel!
Jag håller inte med den i publiken som sa att extranumren var bäst, men det var kul med uppvisningen av sång- och spelteknik i olika genrer.
Peter Mattei och Lars-David Nilsson ger konserten en gång till under Festspelen. Rekommenderas.