En dirigent som ägnat hela sin karriär åt den nyaste repertoaren och blivit berömd för det. En efterfrågad kompositör vars inspirationskällor är lika betydande inom nutida musik som hon själv. Ett konsertprogram som i precis lagom publikvänlig dos presenterar samtida verk från 1900- och 2000-talen. Det bjöd Norrbotten Neo Piteåpubliken på, efter hemkomsten från årets första turné.
Ensemblens nationella uppdrag att framföra samtida musik startade storslaget denna nya säsong, med Chaya Czernowin som gästkompositör och curator för en repertoar kallad "Sju nyanser av bräcklighet". Den innehåller bland annat ett beställningsverk skrivet för Neo som uruppfördes i Sundsvall i onsdags.
I Kaleidos konsthall finns ingen flygel, därför kunde det purfärska stycket inte spelas där. Det och ett par andra av Chaya Czernowins verk ersattes istället av danser ur Igor Stravinskijs sceniska komposition "Historien om en soldat" som avslutade programmet.
Att det bräckliga temat därmed hade fem istället för sju nyanser gjorde absolut ingenting. Den knappa timmen formades till en gyllene introduktion i sällan hörda klangvärldar, så lyssnarvänlig att till och med avogt inställda till modernistisk musik skulle kunna finna en fristad däri.
Neo hade följdaktligen fem olika sättningar, vilket medförde att varje musiker gavs extra utrymme att glänsa med respektive instrument. Eftersom det handlar om en av Sveriges bästa kammarensembler passade det som handsken i SM-veckans kulturutbud.
Fransmannen Pierre-André Valade presenterade omtänksamt nog alla stycken ganska ingående. Det är jag glad för, eftersom det faktiskt känns helt onödigt att recensera själva musicerandet. Musikerna i Neo har alltid låtit enastående bra när jag hört dem spela tillsammans eller var för sig, som om de alltid är på toppenhumör när de möter en publik. Sådant stavas kvalitet och det är därför det här mera handlar om den aktuella repertoaren.
Chaya Czernowin från Israel är verksam i Boston, som professor vid Harvarduniversitetet. Hennes naturinspirerade "Anea" dirigerades av Pierre-André Valade eftersom den är komplext skriven för en stråkoktett och i Neo finns fyra stråkar.
Chaya Czernowins pianostycke "Fardanceclose" med Mårten Landström ensam på scenen beskrevs som en dialog mellan två världar, där allmänt förekommande utomhusljud invaderas av musik. Om jag måste välja en höjdpunkt under konserten tror jag det blir denna, när pianisten spelade duett med sig själv.
Klaus K Hüblers "Chanson sans paroles", med cello, piano och klarinett, förklarades också vara en dialog – men mellan tystnad och ljud eftersom tystnad är en viktig musikalisk parameter. Han skrev den när han var 25 år och Chaya Czernowin har sagt att hon påverkats mycket av denne tonsättare, som efter ett långt uppehåll börjat komponera igen.
Nästa överraskning blev Morton Feldmans "The Viola in my life". Hela Neo framförde stycket från 1970 under ledning av gästdirigenten. Det ovanliga klaverinstrumentet celesta hade inlånats från sitt viste i Anderstorp i Skellefteå. En celesta liknar ett piano till utseendet, men låter på grund av sin konstruktion som ett klockspel.
Ur Stravinskijs musik från första världskriget, spelades tre av de fem satser som han senare arrangerade för klarinett, violin och piano. En virtuos avslutning på en nyansrik musikstund.