Komikern Anders Jansson är främst känd från humorserien "Hipp hipp" och rollfigurerna Tiffany Persson och Morgan Pålsson. Dessa lämnas dock därhän i showen "Kom in och stäng dörren", som handlar mer om Anders Jansson själv än om de rollfigurer som gjort hans namn. Ett inte helt oproblematiskt koncept alla gånger.
Den Anders Jansson vi får lära känna är 48 år, trebarnspappa, hundägare och försöker hålla jämna steg i livet. Det gäller att hålla coolheten uppe och hänga med i barnens förkortningar samtidigt som man inte vill släppa sin barnsliga sida. Låter detta originellt? Nej, verkligen inte. Någon som känner igen sig? Precis, jag menar det. Och det är förmodligen beroende på det senare som detta fungerar så bra som det gör.
Den skavande generationskrocken mellan föräldrar och ungdomar är ett nästintill universellt tema. Detsamma gäller medelåldersmannen med anpassningssvårigheter. Trots att ämnet upphörde att överraska för längesen drar det skratt för fulla lass. Och varför inte, vi känner ju igen oss, på båda sidor av generationsstrecket.
"Kom in och stäng dörren" upprör inte, den lever heller inte om en massa. Skämten om barnens skolavslutningar som alltid avslutas "med nån finnig tjej som spelar "Euphoria" på blockflöjt" är det mest provocerande som sägs på hela kvällen. Men just i detta vardagliga, ambivalenta medelåldersliv slår föreställningen an en nerv av situationens absurda dimension, absurd just därför att den är så trivialt dramatisk. Och i denna triviala dramatik ryms så mycket av oss kämpande, älskande människor. Så även medelåldersmannen som aldrig växer upp.
Värre är det då med hunden. Om medelåldersmannens coolhetskomplex saknar originalitet, då är medelåldersmannen och hans hund sju resor värre. Det finns säkert något väldigt mänskligt i detta med att prata om sin hund, det måste det göra för att tjata ut något till den grad som medelåldersmannen gjort med hunden. Människans vän eller ej, att göra hundgrejen bra kräver superkrafter som humorskrået fortfarande har att uppfinna. Detta är också föreställningens sämsta parti, tillsammans med filmmusikens till döds uttjatade Bondtema. Till och med de mest skrattglada verkar har svårt att hålla gäspningarna borta här.
"Kom in och stäng dörren" är ingen exceptionell föreställning. Den är varken kritisk eller angelägen. Trots detta fungerar den stundtals överraskande bra, mycket på grund av Anders Janssons energi. Det är trevligt, snällt och engagerat. Fredagsunderhållningen i soffan förflyttad till liveformat. Det ska inte föraktas.