Utgångsmaterialet är Alan Ayckbourns skildring av en brittisk familjs julfirande. Det är en mångfacetterad samling människor som samlas. Där finns den pensionerade ordningsvakten, läkaren, författaren, affärsägaren och så några som ännu inte etablerat sig i det brittiska klassamhället.
Det ska bli en jul som alla andra, tidigare jular, men Alan Ayckbourn förvandlar det till en svart komedi.
Det är en pjäs som långtidstestats, för den har spelats världen runt sedan 1980. Den har kvaliteter och det borde inte vara möjligt att misslyckas, men det gör Norrbottensteatern denna gång. Med besked.
Gud ske lov finns där skådespelarinsatser som förefaller avvika från regin och hindrar recensenten att lämna salongen efter första akten. Det är framför allt Karin Paulin som Barbro, den försupna värdinnan. Hennes gestaltning ger den platta figuren dimensioner.
Så Mats Pontén i rollen som Harry, den fördomsfulle, trångsynte ordningsmannen som ser gamla tv-filmer som julens höjdpunkt.
Sedan Roger Storms pjäs i pjäsen, hans dockteaterföreställning, men den får vi vänta på till en bit in i andra akten.
Övriga då? Ja, det är synd om Kristine Gulbrandsen. Hon tvingas personifiera detta regihaveri i rollen som Birgitta. Det är en uppvisning i hur man framställer en kvinna på det mest fördomsfulla sätt, en kvinna vars verkliga motsvarighet inte finns.
Kanske fick regissören hjälp av Donald Trump.
Norrbottensteatern fyller 50 år nästa år. Behöver den bli äldre? Nej, inte som länsteater som tar till buskis i ambitionen att locka publik.
En riktig länsteater ska våga spela bra komedi och den ska också våga bjuda publiken på utmaningar. Det måste vi få under jubileumsåret.
Efter all detta återstår ett stort beröm till Mona Knutsdotter för den fina scenografin. Det var den vi kunde rymma till och njuta av när det hojtades och sprangs som mest på scen.