NEW DIRECTIONS
Living organism
Medverkande: Gary Verkade (född 1954), yttre orgel. Lawino Maria Johnson, dans och koreografi. Ansgar Beste (född 1981), inre orgel.
Musik: Uruppförande av Gary Verkades ”Ingressio” för orgel och dansare. Uruppförande av Ansgar Bestes ”Dialogues Tremblants” för preparerad orgel och två spelare. Gary Verkades ”Kroppens tysta rop” för dansare, organist och elektroniska klanger.
Bildprojektion med mera: Marta Cicionesi, Ilkka, Häikiö, Chiara Pellizzer.
Plats: Orgel Acusticum, fredag kväll.
Publik: Ett 40-tal hängivna.
Tid: En knapp timme.
I ett svep spelades de tre verken, som i konsertprogrammet fått det passande samlingsnamnet levande organism. För mig hörde styckena och dansen ihop från början till slut, som länkar i en kedja.
Först gestaltade Lawino Maria Johnson den nordamerikanska konstfotografen Francesca Woodmans korta liv, som hon själv ändade 1981 vid 22 års ålder. Efter det har hennes verk blivit världsberömda. Många är lekfulla och humoristiska, men det är främst de med henne själv eller andra kvinnor i någon form av nakenhet som tycks fascinera dagens betraktare.
Jag är glad över att jag tog mig tid att åter ta del av några av Francesca Woodmans svartvita bilder innan konserten. Det gjorde dels att jag kunde följa med i en berättelse om liv och död som fortsatte in i de andra styckena, ända till slutet. Dels att jag förstod dansarens sårbara nakenhet på ett både bildligt och bokstavligt sätt, som annars troligen gått mig förbi.
Lawino Maria Johnson tog hela salen i besittning med sin dans, lyhörd för allt som kom ur orgeln. De kroppsrörelser som mot slutet projicerades i storbild mot orgelläktaren gjorde också detta till en ovanligt ovanlig orgelkonsert.
Att det går att skapa ny orgelmusik utan elektronik visade Ansgar Beste, som spelade duett från innandömet på det stora solinstrumentet, med Gary Verkade som satt vid spelbordet.
Inför kvällen var orgelns pipor preparerade med pappersark, ballonger och andra material som tillsammans med luft kan bilda ljud och klanger. Så har Orgel Acusticum aldrig låtit tidigare, så det var en överraskande upplevelse.
Översatt till svenska betyder styckets titel ”Darrande dialoger” – ett passande namn. Det är föreningen Kluster – en av festivalens arrangörer – som beställt verket för Orgel Acusticum, just för att Ansgar Beste är anmärkningsvärt innovativ. Han är född 1981 och bosatt i Malmö. Säga vad man vill, men rädd för just den här orgeln eller dess traditionsrika kontext är han inte – i motsats till vad jag tyckt mig ana hos ett par andra kompositörer.
Lite lustigt blev det när publiken äntligen fick visa sin uppskattning med applåder. De tre huvudpersonerna gick om varandra i alla dörrar som vetter mot scenen, så de lyckade aldrig ta emot de varma applåderna samtidigt. Lite snopet när allt annat i deras samspel var så välrepeterat.