Orgelfestivalen Organic Arts sista konsert för i år består av verk av kompositören Max Reger. Bakom klaviaturen finns organisten Thomas Schäfer-Winter som får den tveksamma förmånen att ratta en märkligt inställd orgel.
Inledande ”Phantasie für Orgel über den Choral” Op. 40 No.1 är stämningsfullt med sin dramatiska pendling i styrka. Lättsamt melankoliska melodier med grunden i en känsla av hopp, signifikativt för så mycken kristen musik, skapar en cocktail av död genom vilket hoppet föds och stiger. Det är vackert och framfört med skicklig inlevelse av Thomas Schäfer-Winter. Det hade också varit trevligt med ett stycke där orgeln får visa upp hela sitt vida register, om det inte vore för det skrikiga ljudet i de starkare partierna. De är grälla och i avsaknad av botten. Vad detta beror på är jag inte kvalificerad att bedöma, men det är ett problem jag inte hört i orgeln förut.
Kvällens andra stycke kombinerar Max Regers svit ”Neun stücke für die Orgel” Op. 129 med dans av Lawino Maria Johnson. Och vilken dans hon bjuder på. Dess styrka ställer Thomas Schäfer-Winters orgelspel i skugga. Blandningen mellan klassiskt och modernt är elegant och fräsch. Dess kraft mår också gott i kontrasten till den ofta minimalistiskt ödesmättade musiken i Max Regers svit. Lawino Maria Johnson hittar verkligen känslan, vilken mångfaldigas när hon tappar den blå peruk som inte tillför något till uttrycket. Utan denna maskering blir hennes dans mänskligare, närmare, starkare och sårbarare. Och ack så vackert det är. Men vad i hela friden har man tänkt sig med ljuset? Dunkelt och blekt kan förvisso fungera i somliga sammanhang, men det speglar inte alls kraften i Lawino Maria Johnsons dans. Och vad i hela friden är meningen med det prickiga papiljottljuset i grön, gult, rött och blått? Dess kontrast till dansen blir ju befängd. Tycker verkligen någon att grälla prickar och formalingrönt speglar denna intensiva livsdans? Smaklöst är det enda ordet. Det säger mycket positivt om Lawino Maria Johnson styrka som dansare att hon ensam skiner igenom detta spektakel till ljussättning.
Andra delen av inledande ”Phantasie für Orgel über den Choral” Op. 40 avslutar kvällens konsert, ett desto ointressantare stycke men som för den sakens skull inte saknar poänger. De bitterljuva partierna är rörande och Thomas Schäfer-Winters orgelspel kommer som bäst till sin rätt i de subtila partiernas långsamma skiftningar, de knappt märkbara rörelserna där styckets uttryck blir som vackrast och mest sublimt. Att dess klimax går förlorat i nämnda crescendoproblem speglar en konsert som är bra i sin helhet men som, i den mån den faller, faller på detaljer.