En timmes audiell lyx i en by utanför stan, gör att jag känner mig mycket priviligierad. Tillsammans med ett 50-tal kyrkobesökare upplevde jag ett sakralt reningsbad när Erik Westberg ledde sin Vokalensemble genom sex lovsånger, i samarbete med organisten.
Inledningsvis var alla placerade på läktaren. Hambraeus mäktiga kör- och orgelverk från 1967, om ärkeängeln Mikaels uppgift på domedagen, fyllde varje skrymsle i kyrkorummet med sina dramatiska variationer av känslolägen och klanger. EWV har för övrigt gett ut sin version på senaste skivan ”Vita Nuova”.
Apropå att spela in har EWV ägnat helgen åt inspelning för Sveriges Radio. Medan konserten fortskred kunde jag bara konstatera att vi som nu fått höra vad majoriteten av befolkningen inte har möjlighet att lyssna på i levande version varit med om något stort.
"Nunc Dimittis" var nytt för kören. Jan Sandströms tidiga verk från 1988 visade sig vara en lokalproducerad väv av andliga uttryck som jag tycker att det är en god gärning att ta tillvara på det sätt EWV gör.
De 17 sångarna fortsatte med en av Otto Olssons sex latinska hymner från 1912, för kör och baryton. Andreas Olssons soloinsats var lysande.
Erik Westbergs "Likt en lykta" som han komponerade för tolvstämmig kör förra året tog vid, med ett traditionellt sakralt tema inbäddat i modernare slingor. Hans Emmanuel Öbergs text sjöngs på svenska, engelska och latin och mynnade ut i en fantastisk slutton.
Därefter ljöd den sista dansen i Jean Alains orgelverk från 1937 från orgelläktaren. Jag hade aldrig hört Helena Holmlund spela förrän denna kväll och det var en angenäm bekantskap. Hon var genomgående följsam tillsammans med kören och som solist uppvisade hon ett eget uttryck. Hon vågade ta vara på öppningar för improvisation så att just den här orgelns möjligheter framhävdes.
Förresten kan jag inte heller minnas att jag hört något orgelstycke av Alain i levande version – ett intressant val. Det dansanta i "Luttes" tilltalade mig mycket.
I konsertens båda avslutande körverk uppbådade EWV en så total koncentration att musiken tycktes flöda fram av sig självt, men naturligtvis dirigerade Erik Westberg med sedvanlig precision.
En intensiv närvarokänsla uppstod både i programmets äldsta verk "Liebe" från 1872, och "Te Deum" från 2001. Sistnämnda framfördes från läktaren med sopranen Maria Demérus som solist. Hennes och de övriga vokalisternas röster svävade över en djup urton från orgeln i ett mycket vackert arrangemang.
Det här var Hortlax församlings tredje kvällskonsert för året och jag kan tipsa om att de som följer också ser lovande ut. En eloge till organisten Christiane Rödder Steiner som oförtröttligt presenterar lokala, nationella och internationella musiker med sådan regelbundenhet.