När man som Sven Wollter romandebuterar vid 82 års ålder är minnen en självklar källa. De minnen som finns kvar, vill säga.
Den aktuella boken är kanske mer präglad av livsfilosofiska tankar än ambitionen att till sist skriva en roman. Wollter har ju tidigare gett ut de självbiografiska böckerna ”Bakljus” (1994) och ”Pojke med pilbåge” (2013).
Anslaget i ”Han, Hon och Döden” är ett smärtsamt, men lite luddigt, besked att Han drabbats av cancer i hjärnan, det vill säga hjärntumör. Grodan kallad i romanen. Det får tillvaron att gunga. Också livet och dess storhet blir tydligare, även om Hon mest rids av oro över att Han dels långsamt ska försvinna intellektuellt från henne, inte släppa in, för att sedan, ja slutligen, den väg vi alla ska vandra.
Hon tror inte på döden utan på att livet bara omvandlas till annan energi, som en sorts besvärjelse och tröst.
I romanen, som inte saknar teater och världsdramatiska referenser, finns också två män: Gerard Philipe och Big Foot. Över allt svävar en mås. Månne Wollter är påverkad av Tjechov, som också hade fyra personer i sitt stora drama. I kursiverad text kan vi då och då ta del av denna flygande varelses tankar.
Den relativt tunna romanen till trots, tar det ett tag innan jag får ihop de rätt fragmentariska delarna och med det en behållning av boken. Det tar dryga hundra sidor med stickspår över tid och rum.
Men i kapitlet ”Tillsammans” står så, med kursiverad stil: ”våra fyra huvudpersoner har med hjälp av ännu inte observerade naturlagar strålat samman på en karg och blåsig klippö i norra Skandinavien”.
”Han, Hon och Döden” är alls ingen sorgesång, kärleken och minnet är ständigt närvarande. Men därför också smärta, dess siamesiska tvilling.
I den karga miljön berättas livshistorier, värdiga stolta motståndshandlingar visavi det oundvikliga. Vad är viktigt? Närvaro. I nuet. Och i kärlek. Och till din nästa. Men ser vi mellanrummen ”där livet egentligen pågår”?. Och slumpen, den som egentligen osynligt väljer vår väg. Vad vet vi.
Wollters roman växer allteftersom och när jag lägger igen den, hade jag velat ha mer. Den stegras som ett smygande musikstycke vars början jag rynkade pannan åt. ”Hon, Han och Döden” är en läsvärd roman skriven av en ung 82-råring.