Årets julkalender ”Tusen år till julafton” möter kritik från många tittare. Inget ovanligt i sig, julkalendern är viktig för många och rör därför upp känslor. Vad som är märkligt, däremot, är att den vanligast förekommande kritiken bland annat är ”för mycket lärande”. Nu kanske jag är gammalmodig, men jag ser som regel ”lärorikt” som något positivt. Att lärande i en lustfylld form för barn vänds till något negativt känns i lika mått oroande som tidstypiskt. Och det säger nog faktiskt mer om oss än om julkalendern.
Vår relation till underhållning kontra lärande känns tvetydig i dag. Lärande är å ena sidan jobbigt, uttömmande tidningstexter skrivs knappt längre för att statistiken visar att ingen orkar läsa dem. Den litteratur som säljer bäst är den som kräver minst tankeverksamhet och Paradise hotel härskar över tv:s nöjestablå säsong efter säsong. Här står lärande inte högt i kurs. Samtidigt fylls tv-timmarna med en aldrig sinande mängd frågesporter och quiz i olika former, en kompromiss mellan kunskap och underhållning där den mest allmänbildade i tv-soffan vinner. Eller den som snabbast googlar svaret. I bägge fallen fragmentarisk kunskap utan sammanhangsvärde.
Och däri ligger också vår tids lärandesjukdom. Denna plojkunskap håller på att göra oss historielösa, vilset svävande i sambandslöshet. Internet bor i våra fickor, google är en institution, wikipedia ett orakel. Vi kan ta reda på allt och behöver därför ingenting veta. Det som borde vara en tillgång har blivit till lättja. Det märks i skolan och i samhället som stort.
”Tusen år till julafton” gör något annat. Den säger något om hur vi levde, vilka vi var, vilket värde människan hade. Detta program för barn innehåller mer reell kunskap än alla dessa frågesporter tillsammans. Att använda detta som kritik mot programmet känns galet. Julsaga eller ej, jag önskar inget hellre för våra barn än ett perspektiv på vår historia. Genom den skapar vi också vår framtid.