PPPP Sedan violinisten och ursprungsmedlemmen Stefan Isaksson beklagligt nog avled har fiolen fått stryka på foten, då bandet inte ville ersätta honom. Istället har trummisen Kenneth Berg hakat på tåget. Det är därför en platta med mer kompetent trumspel än Euskefeurat någonsin haft. Det är också en mer mandolindriven skiva. Till skillnad från de senaste skivorna har ”Sånger från Hotaheiti” spelats in i studio, vilket bäddar för ett mer slipat sound.
Mycket går att känna igen från tidigare skivor. Gamla teman finns med: landsbygden, satiren, humorn, de dråpliga berättelserna. Även det svarta allvaret finns med, som en spegel av det norrländska svårmodet. Med sina tretton låtar är ”Sånger från Hotaheiti” ingen helt enhetlig platta.
Ronny Eriksson har fått kritik i riksmedia på grund av användandet av ordet ”negerpojke” i låten ”Långt från kusinerna i stan”. Jag tänker inte gå närmare in på det i det här sammanhanget, men användandet av ordet följer i spåren av en redan etablerad artistisk logik.
Det märks även i låten ”Hotaheiti”, en reflektion kring ursprung, en hyllning till ens början men också ett fängelse. Ett fängelse av stolthet, fördomar, rå manlighet, hårdhet, strävan.
”Men när man går med alltför stora steg pojk/är det inte dumt att vända sig om/för man kan aldrig veta vart man är på väg pojk/om man inte fattar varifrån man kom.”
I dessa rader finns all denna stolthet och arv kvar. Det är en fadersröst vi hör och det är hoppfullt likväl som vemodigt. Låten är både en hyllning och kritik. En hyllning till tidigare generationers strävan och styrka men också kritik mot deras trångsynthet. Man ska komma ihåg var man kommer ifrån, vad tidigare generationer stått för, deras värden och synsätt. Men genom att hålla det i minnet kan man heller aldrig bli helt fri från de bojor man hålls fast i.
Jag ser så mycket av Bruce Springsteens rader ”the ties that bind” i låten. Där några känner igen sig i nostalgin ser jag snarare en kritik mot forna tider. Mot mansroller, mot rasism, mot machokulturen, mot pessimismen. Den här kritiken är så etablerad i Euskefeurats karriär att den ingår i ett aldrig maskande mönster. Textraderna ”Ja det är så det ser ut i fadersarvet pojk/så tänk dig därför jävligt noga för/jag menar, Stockholm, vad är det för larv pojk/du ska inte tro på allting som du hör/nä flytta aldrig dit vad än du gör/Och vilken riktig karl vill bli frisör?” säger väldigt mycket om Euskefeurats musikarv. Det är både kritik och nostalgi. Och därför når det fram. Det behandlar mångas problem och historia.
I övrigt finns en hel del att känna igen sig. Folkinfluenserna finns kvar, ”Holmström” är en Dan Andersson-influerad låt med Euskefeurats alldeles egen framtoning. ”Åren går och tiden lider” är politisk svart satir i högform, ”Helt utan egen förskyllan” är en fylleodyssé som vi hört förut men inte blir trötta på att höra.
Mer rytmiskt, mer polerat, men med alla Euskefeurats kännetecken intakta. Bandets tionde skiva håller standarden.