Mina samtal med festivalbesökare gör gällande att Tornedalsbandet Jord onekligen vunnit en dedikerad publik i Piteå. Ett fullsatt Black box bör bekräfta detta. En inledande historielektion om hur Finland kom att tillfalla Ryssland i fredsförhandlingar med Sverige 1809 äger något av ett historiskt beseglande faktum. Mer än ett slag om en gräns resulterade kriget i ett slag om språket, om identiteten, samhörigheten och kulturen. Det är tack vare detta vi är här i dag. "Ett sätt att erövra språket är att sjunga" säger sångerskan Susanne Rantatalo. Det är så sant som det är sagt.
Jord befinner sig i gränslandet mellan det mystiska och det upplyftande. Något riktigt folkös är det inte, snarare ett sammansatt sväng som bärs upp av en stämsång som sitter som en smäck och som är bandets signum. Den mystiskt suggestiva "Soma" är hos undertecknad en given favorit med sitt hemsökta dragspel och sina kontrabasstråkar. Ringdansen "Hyppään, tanssin" är medryckande med skönt skrovlig folksång av Jan Johansson och får mig att sukta efter en midsommarafton vid Torneälvens stränder.
Trots att jag ibland saknar en rytmsektion håller Jord energi i musiken och imponerar med nämnda stämsång. Basisten Erling Fredriksson och dragspelaren Jan Johansson bjuder på en fullgod instrumenthantering och sångerskorna Susanne Rantatalo och Johanna Lindgren hittar Tornedalskänslan. Den senare bjuder dessutom på ett slående vackert tvärflöjtsintro i "Meän maa". "Vi hoppas att dessa sånger ska locka er till Tornedalen" säger Erling Fredriksson. De lyckas.