Janice kommer från en tradition som stavas Tensta Gospel Choir och det märks inte bara i djupheten på rösten, utan också i körandet som tillför en dimension som behövs för att ljudbilden ska bli komplett. Setlisten inleds med Something new och publiken tycks till en början svårflörtad. Den är skral men det ska i slutändan sakna betydelse.
Something New övergår, helt omärkligt egentligen, i Love you like I should, och det trummisen gör med sitt instrument liknar det en maskin gör i ett hiphop-beat. Det ter sig helt orimligt att det utförs av två mänskliga händer och det är inte utan ett brett leende. Det frångår ingen att samtliga personer på scen är där för att de älskar det de gör.
Kören i Lullaby bevisar detta mer än någonting och kören, som består av Cassandra och Kajsa (även keys), hade jag nog trott tillhörde en hel gospelkör om jag hade blundat. Det är flerstämmigt och gigantiskt fylligt.
Tidningen Faktum släppte i år, för femte året i rad, en skiva där svenska artister fått framföra covers. Janice sjöng Lisa Nilssons Himlen runt hörnet och det gjorde hon i lördags också. Det spelar ingen roll om man hört låten innan eller inte, för Janice gör den till någonting helt annat. På slutet wailar hon så att publiken gungar med och jag tror det är någonstans här som folk börjar inse vilken spelning de egentligen är på.
Kanske gör Janice också det för hon släpper lös allt mer och vid Queen, spelningens sista låt, bjuds vi på ett så storslaget och energiladdat slut att det kunde ha tillhört slutet på en krigsfilm. De som går därifrån gör det nog med några tillskott i spellistorna.