Norrbotten NEO “Three songs”
Ensemble: Staffan Larson, dirigent, Nicholas Isherwood, basbarytonsolist, Sara Hammarström, flöjter, Robert Ek, klarinetter, Daniel Saur, slagverk I, Magdalena Meitzner, slagverk II, Mårten Landström, piano, Karin Hellqvist, violin, Kim Hellgren, viola, Elemér Lavotha, cello
Plats: Stora salen, Acusticum, fredag kväll.
Längd: Cirka 45 minuter
Publik: 30 personer
Det var en till synes liten skara hängivna musikälskare som bänkat sig ner i Stora salen för att bevittna fredagskvällens sista konsert med Norrbotten NEO på Acusticum.
Kammarmusikensemblen, som sedan starten 2007 är mycket välkända för sina framföranden av nutida konstmusik gjorde knappast någon besviken med sitt drygt 45 minuter långa program.
Med flöjten som representerade kaoskrafter, violinen jordiska krafter och pianot de kosmiska krafterna, bjöd Norrbotten NEO in publiken på tre musikaliska verk. Den första kompositionen, ”The age of the wire and string” är skapad av den norska tonsättarprofilen Rolf Wallin och frambringade åtminstone hos mig själv, känslan av att bli jagad. Hjärtat i halsgropen. Panik. Olyckbådande violin och violaspel. En känsla av att kastas mellan hopp och förtvivlan. En inre bild av en kvinna som gömmer sig. Någon kommer närmare och närmare, Robert Eks klarinett som frambringar ljud av okontrollerade andetag. Sedan tystnad. Fantastiskt.
Den andra kompositionen, ”Konsert för piano och ensemble” är ett uruppförande av den inte alltför obekante tonsättaren Fredrik Hedelin och var tillägnat kvällens pianist, Mårten Landström. Musikstycket gav mig rysningar över hela kroppen. I mina anteckningar hade jag bland annat rafsat ner meningen ”Pianospelet stressar mig”. Med det ville jag få sagt att pianisten Mårten Landströms intensiva pianospel genast förde tankarna till brittiska 50-tals deckare. Ni vet, den där klassiska scenen när kommissarien är i hack i häl efter mördaren och dramatisk musik spelas i bakgrunden.
Slutligen, den tredje och avslutande kompositionen ”Three songs" presenterade tre distinkta stämningar och ljusskiftningar: skymning, natt och gryning. Verket tog fäste vid tre dikter från två samtida amerikanska poeter: Robert Creeley och Dana Gioia. Till sin hjälp hade Norrbotten NEO fått förstärkning i form av basbarytonsolisten Nicholas Isherwood som integrerade sin mörka och mäktiga stämma ihop med de elektroniska element där poeterna själva läste upp sina egna dikter. Det hela blev en läcker call and response effekt. Musiken byggdes upp, stressade, Daniel Saur på slagverk spelade vildsint och de sista hetsiga sluttonerna påminde om lejonattacker ute på den afrikanska savannen.
Staffan Larsons skickliga ledarskap som dirigent om hur samtliga tre verk skulle tolkas i avseende på frasering, tempo och dynamik gjorde verkligen sitt till. Vem hade annars kunnat lockat fram dessa ohyggliga fantasier på ett sådant imponerande sätt?