Förra året fyllde gitarristen Georg "Jojje" Wadenius 70 år. Med anledning av detta har Norrbotten Big Band och ett antal kompositörer slagit sina huvuden ihop för att hylla gitarristens karriär. Jojje Wadenius tar själv plats på detta musikaliska skepp, som utvecklas till en hyllning av rang.
Den som väntar sig en nostalgikonsert full av tillbakablickar blir nog besviken. Det mesta materialet är nytt och totalt är det åtta kompositörer som ställt verk till förfogande för konserten, "en flora av hyllningsblommor" som dirigenten Joakim Milder uttrycker det. Och visst är de alla blommor i egen rätt, men de utgör tillsammans också en imponerande välkomponerad bukett. Och förtjänsterna är många, hos både kompositörer och bandet. Många solister förtjänar eloger. Mycket finns att nämna, allt får inte plats.
AnneMette Iversens "The Wadenius strut" påminner stuntals om en psykadelisk folksaga med melodier och teman som delas av blås och gitarr. Det är ett riffigt stycke med en organisk känsla. Jojje Wadenius levererar känsliga solon som andas blues och Mats Garbergs säkra tvärflöjtssolo förvaltar folkkänslan i stycket. Dirigenten Joakim Milders egenskrivna "Underground" är vad jag själv relaterar till som "Gas light jazz". Det är noirkänsla och ett supersnyggt flygelhornssolo av Danne Johansson spär på stämningen. Petter Olofsson gör också här ett fenomenalt bassolo. Lyssna på mannens ton. Där finns mycket känsla. Jag vill också passa på att framföra min beundran för Robert Nordmarks saxofonspel, vilket glittrar av styrka flera gånger under kvällen.
Min egen favorit är Johan Lindströms "Music for the jilted" med sina melodier och teman som i det närmaste påminner om något från trollskogen. I brist på bättre beskrivning är det något av en jazzvariant av Griegs "Bergakungens sal". Monica Dominiques "Just now just then" står för kvällens nostalgitripp med ett kollage från den tid då hon och Jojje Wadenius spelade ihop. Och det svänger, jag lovar. Det svänger så inåt helvete. Kvällen avslutas med extranumret "Snakes in a hole", Jojje Wadenius egna låt. Förutom grymma solon av Wadenius själv förtjänar pianisten Erik Lindeborg här en medalj.
Kvällens konsert är förvisso en hyllning till Jojje Wadenius, men det är långt ifrån någon egotripp. Det är en bukett där alla beståndsdelar samspelar för att skapa något större än den enskilda blomman. Familjärt och välspelat, varierat och lättlyssnat. Så här ska en slipsten dras.