Västmanlands läns teaters uppsättning av Tennessee Williams nordamerikanska pjäs ”Katt på hett plåttak” är ute på turné med Riksteatern. Utflyttade Pitebon Lisa Larsson är tillbaka på Christinasalens scen i rollen som kattan Maggie (vars mest kända tolkning är Liz Taylors i filmen från 1958).
Fjärde september förra året publicerades en intervju med Lisa Larsson här på PTs kultursida. Hon förklarade att hon inte spelat i Christinasalen sedan hon var med i Regnbågsteatern för många år sedan och att hon såg fram emot det.
När stunden väl var inne märktes det att Lisa Larsson trivdes. De första 45 minuterna var hennes och hon förvaltade dem med bravur. I en Maggie-monolog med bara enstaka inpass av maken Brick, spelad av Jesper Feldt som hittat rätt i gestaltningen av alkoholens inverkan på kropp och tal, kunde hon inte ha gjort rollen mer rättvisa. Trots tyngden i relationsdramats alla infallsvinklar tog hon även vara på humorn i manuset.
Också motspelarna levererade intensivt skådespel på hög nivå. Samspelet var välslipat utan att dynamiken saknades. De olika karaktärernas fulladdade känslor balanserade utan undantag på rätt sida om överdriftens gräns.
På något sätt har regissören lyckas med konststycket att bibehålla en 50-talsstämning och samtidigt modernisera skeendet så att denna klassiker känns aktuell. Inte skandalös som vid urpremiären – tiderna och konventionerna var annorlunda då – men ändå tillräckligt angelägen för viktiga reflektioner 60 år senare.
Dramaturgin om hur sex, makt, lögner, kärlek, hat, avundsjuka, ångest, skenhelighet, status och pengar påverkar släktrelationer, förstärktes liksom i originalet av alkohol.
Pjäsen går ut på att uppdaga livslögnerna i en dysfunktionell familj och lösa upp dem, åtminstone delvis.
I korthet sörjer Brick sin vän Skipper som han underförstått haft ett homosexuellt förhållande med i det tysta om än det inte fullbordades. Brick är besatt av skuldkänslor och helt ointresserad av sin fru Maggie som kommit till den stenrika familjen från mycket enkla förhållanden. Hon vill helst bli med barn så att hennes man och inte hans bror med fru – ”ett monster av fruktsamhet” – får ärva plantagen.
Familjepatriarken är nämligen dödssjuk och gör sitt bästa för att vara otrevlig medan intrigerna om arvet pågår. Han spelas av Bill Hugg, som med sitt finlir får den kapitalistiska karaktären att framstå som mest normal i sällskapet. Elakheterna går bland annat ut över hans hustru (Ulla Thylén) som kanaliserar sin frustration genom att blunda för verkligheten.
Allt utspelas i Maggies och Bricks sovrum. En mycket ändamålsenlig scenografi som till slut blir en symbol för normativ instängdhet och trångsynthet eftersom den aldrig förändras.