Alphorn ihop med Orgel Acusticum räddade den här konserten, med god hjälp av en innerlig á cappellaröst. Men programmets olika inslag haltade ordentligt, särskilt före paus.
Operatrion Divine hade fått i uppgift att lotsa publiken genom akterna, men förklarade till exempel inte varför affischnamnet Michael Weinius saknades. Tenoren ställde in sin medverkan på grund av sjukdom står det visserligen på Festspelens hemsida. Men det hade varit snyggt om Divine istället för att göra reklam för sig själva meddelat detta muntligen till att börja med. Kanske också sagt något om varför det inte gått att få en ersättare, vilket flera undrade.
Nu blev Divine själva ersättare och stod i princip för varannan punkt i programmet. Efter att för två år sedan ha hört dem sjunga Puccini- och Mozartariorna, samt sitt Nobel-anthem, med elektronisk inramning utomhus (i Badhusparken) och i dagsljus, var kvällens akustiska uppträdande ett fall framåt.
För varje scenbyte bytte de klänningar och stod över huvud taget för glamour och festlighet, enligt sitt koncept att föra ut opera till folket.
Även vokalt upplevde jag mer yta än djup och lyssnade långa stunder mer på den utmärkta pianisten, om än kuggarna i Divines stämsång klickade bra i varandra.
Det kändes som en välbehövlig harmonisk förankring när de italienska gästartisterna tog vid och lät musiken bottna i jordnära resonans. Hittills har jag inte hört något instrument som Orgel Acusticum inte passar ihop med men jag säger bara: Alphorn!
Carlo Torlontano fick fram en för mig oanad variationsrikedom av toner och Francesco di Lernia visade sig vara en organist med känsla för både exakthet och läge för improvisation. Jag blev handlöst förälskad i den italienska duon och önskar att den kunnat få mer utrymme i konsertprogrammet.
Gabra Schbeir från Beirut är en av några orientaliska vokalister som förmedlar mycket gammal kristen musik till nya generationer. Hon har specialiserat sig på 1000-2000 år gamla syriska sånger.
På ålderdomligt språk framförde hon i två omgångar berättelser som spände från Jesu födelse till uppståndelsen. Med enbart sin röst försökte hon framkalla ett gemensamt tillstånd av hänförelse, vilket var svårt i början då publiken applåderade mellan varje sång.
Men till sist fick de för västerländska öron ovana kvartstonerna mässa fritt. Då infann sig en suggestiv stämning som borde ha fått mera rymd genom att avsluta första akten, istället för att bli avbruten med en operaaria.
I slutet av akt två fick publiken också bekanta sig med en tiomannaorkester, med stråk- och blåsspelare av olika nationaliteter ur Piteå Sommarakademi. Under Festspelen turnerar de till Kalix, Luleå, Arvidsjaur och Hortlax och de är väl värda att lyssna på.
Tillfälliga konstellationer hör hemma på alla festspel med självaktning och kan bli oförglömliga höjdpunkter. De här fullfjädrade ungdomarna hade valt ett lekfullt stycke från 1986 av fransmannen Jean Françaix, som spelades med både schwung och inlevelse.
Det ordinarie programmet avslutades fint med att alla tillsammans framförde Divines egen hymn för mänskligheten "Anthem for all mankind" som skrevs åt dem till Nobelfesten 2014.
Gabra Schbeir var inte med, men fick framföra en sakral hymn som extranummer och avsluta konserten. Vilket var precis som det skulle.