När den folkkäre countrysångaren Doug Seegers återvänder till Piteå och denna gång huserar i Badhusparken får man väl säga att det finns förväntningar på en countrykväll av viss dignitet. Men nu vill jag börja med att påpeka att Doug Seegers inte kan åka på någon räkmacka till succé i kväll. De lokala banden Northern Indians och Lowbird Highbird lägger nämligen en standard som bör få herr Seegers att svettas där han lyssnar bakom scenen.
Northern Indians vet jag sedan tidigare vad de går för, och de lyckas även i kväll skapa en stark ljudbild och känsla med sina två gitarrer och sång. Lowbird Highbird har jag däremot aldrig tidigare hört live, och utan att här skriva en smärre roman kan jag säga att det är stjärnor i varande som framträder i Badhusparken i kväll. Med låtar som ”Leave this town”, ”Your time has come” och ”Lead me on” lägger de Seegers inledande nummer i skugga. Det här bandet är inte bara på väg, de är redan framme, och detta med endast en platta släppt. Explosivt är ordet. Det är bara att spela och skörda.
Men visst kan Doug Seegers, och visst står den potential Jill Johnson såg i den luggslitne man hon träffade i Nashville klar. Och jag tvivlar på att tre år nykter har gjort honom sämre. Då jag missade Doug Seegers förra gången han var i Piteå är detta första gången jag ser honom live, men det behövs inga interna referenser eller jämförelser för att bedöma kvällens spelning. Efter en inledning som skuggas av Lowbird Highbirds lysande framträdande kommer Seegers och hans band rullande som ett tåg. Runt fjärde låten ”Looks like my baby lost her way home” tuffar det igång på riktigt, och vid ”Hard working man” står det klart att publiken får duktig valuta för sina pengar. Inte minst tack vare bandet, som, utan att överdriva, är rent löjligt bra. Erik Janssons solon på gitarr och peddlesteel får mig att förbanna den dag då jag valde att lägga gitarristdrömmen på hyllan. Piteåskolade trummisen Simon Wilhelmsson gör sitt till med ett bra sväng bakom trummorna, detsamma gäller bassisten Mai Agan, som hittar såväl sväng som en omslutande ton. Svängiga ”If I were you”, kolsvarta ”Zombie” med sitt blytunga peddle steel-solo och old school-rockiga ”Dancing” slänger bensin på elden.Omöjlig att lämna onämnd är också balladen ”Give it away”, med sin känsliga sång och snygga fiolspel signerat Martin Björklund, som spelningen igenom adderar en extra dimension med sin fiol.
När undertecknad måste lämna spelningen under ”Before the crash” känns saken klar. Jag har faktiskt svårt att hitta något att anmärka på när det gäller denna kväll, som kvalar in som en av årets tveklöst bästa konsertkvällar i Piteå såhär långt.