Idéhistorikern Karin Johannisson undersöker den kvinnliga galenskapens koppling till 20-talets roller. Efter första världskriget var det vanligt att utforska sin identitet. Kreativa män använde sina utsvävningar som bränsle till sina konstnärskap. De kvinnliga rollerna var mer riskabla.
Karin Johannisson skildrar tre intellektuella kvinnor utifrån deras patientjournaler på Beckomberga mentalsjukhus. Hon placerar dem i en kontext av kultur, kön och sexualitet. ”Kan man tala om galenskap i klinisk mening, om symtomet – ångest över instängdhet – speglar en struktur?”
Det är ett intressant perspektiv. Hon förnekar inte att de här kvinnorna var sjuka, men psykiatrin speglade sin tid. Diagnosen hysteri ansågs exempelvis hänga ihop med kvinnans livmoder och skulle senare försvinna som etablerat begrepp. Karin Johannisson undersöker glappet mellan kvinnonormen och galenskapen, och växelspelet mellan individen och sjukidentiteten.
Författaren Agnes von Krusenstjerna tog avstånd till allt som ansågs kvinnligt, genom sexuella utsvävningar, droger och skrikattacker. Hon hade ett interaktivt spel med sin diagnos hysteri.
Konstnären Sigrid Hjertén fick diagnosen schizofreni. Trots att läkarna kände till riskerna så lobotomerades hon och avled kort därefter av komplikationer. Teman som makt och övergrepp, oavsett miljö, gör boken aktuell på mer än ett sätt. Se bara på den senaste skandalen där kirurgen på Karolinska Institutet tilläts operera in konstgjorda luftstrupar på patienter.
Författaren, och så småningom nobelprisvinnaren, Nelly Sachs och hennes mor flydde från Tyskland till Sverige år 1940. Hennes författarskap präglades av Förintelsen. Hon drabbades av förföljelsetankar och fick diagnosen paranoia, men skulle idag kanske betraktats som högkänslig, menar Karin Johannisson.
Nelly Sachs, med sin spröda kroppsestetik som markerade avstånd till en objektifierad kvinnlighet, passade inte heller in i den fysiska rollen som kom på 50-talet.
Alla tre avvek från den kvinnliga normen. Mentalsjukhus erbjöd andra masker att gömma sig bakom. Patienterna förväntades bete sig enligt sina diagnoser och de förde ett interaktivt spel med läkarna. De var som divor i en operaföreställning.
Men de spelade för att få vara sig själva. Titeln syftar på betydelsen gudomlighet, någonting äkta. Författaren gräver sig in till kärnan av psykets estetik på ett imponerande sätt. Det är både välskrivet och skildrar hur det är att vägra vara offer och istället ta makten över sin diagnos.