Tänk dig att du vaknar i ett campingtält som stått i gassande sol under morgonens första timmar. Kanske blev det lite för mycket dagen innan. Kanske finns närmsta vattenkälla typ trehundra meter bort på en festivalcamping som sakta slipats ner till grunden efter en lång helg. Du är helt enkelt ganska sliten. Så känns det att vandra ut från Kitteltältet efter Frickys spelning på PDOL-onsdagen. Jag är helt färdig.
Jag har följt Erik Friman sedan han släppte albumet Mauro 2013 som ena halvan i hiphopduon Broder John & Friman. Sedan dess har de hunnit bilda varsin solokarriär och för Fricky har succén inte låtit vänta på sig. I år släppte han sin debut-EP som soloartisten Fricky och titelspåret Aqua Aura har över sex miljoner spelningar - av en artist som gjort det helt independent med skivbolaget tillika hiphopkollektivet Random Bastards i ryggen. När han kommer till Kitteltältet i Piteå är det inte bara med en aqua aura utan också en rockstjärneaura. Han är barbröstad, när han rör sig mot publiken hörs vrål och händer sträcks ut för att få ta på honom. I DJ-båset står rapdrottningen och fästmön Cleo. De hånglar, han säger:
– Ni ska veta en sak om mig. Jag älskar den här kvinnan. Hon får inte bara mig, hon ska få vårt barn också, innan han kör "Få mig", låten där allt på nåt sätt började på riktigt. Tillsammans får de publiken, som redan är väldigt gedigen, att verka dubbelt så stor och det känns passande att Fricky i "Aqua Aura" sjunger "Nu dom lärt sig mina texter utantill / Jag vet inte vem dom är vart dom kommer från / Nya människor i mitt liv, men det C'est la vie". För publikkören till samtliga låtar får tältduktarna att gunga.
I låten "Je T'aime" tar han upp en gammal hockeypolare som han hittar front row, någonting som rimmar fint med texten som handlar om människorna som omringar honom och hjälpt honom dit han är idag. Han är full av energi, studsar på scen tills värmen tar andan ur honom, och det finns en sorts ödmjukhet och lekfullhet som känns svårfejkad. Samtidigt är det ofrånkomligt att autotunen på samtliga låtar och det förinspelade ljudet gör det svårt att lyfta musiken från spåren på ett album, det blir fenomenet Fricky som tar överhanden.
Finast av allt är mellansnacket innan "Man".
– Vi uppfostras att vara på det sätt vi blir, och vi måste ifrågasätta det för det är ganska jävla fel. Vi måste veta att vi gör fel innan vi kan göra rätt, nu erkänner vi det i det här, säger han innan han sjunger om machokultur och manlighetsnormer. Jag önskar bara att jag hade hört fler mansröster i jublet som följde.