Dansfesten bjuder under lördagskvällen på världspremiär av "GALDR", danskonstnären Marcus Baldemars senaste verk. Galdr sägs ha varit magiska sånger som hörde till sejden, fornnordisk trollkonst. Detta tar Marcus Baldemar vara på när han ikläder sig rollen som en queer Odin, asagudarnas fader, krigets och kunskapens gud i den fornnordiska tron.
Om än dessa tilltag säkert må irritera en del machomän med förutfattade föreställningar om fornnordisk maskulinitet, är transformationen mellan manligt och kvinnligt långt ifrån ovanlig i världshistoriens olika idéhistoriska postulat. Ovidius "Metamorfoser" är kanske det verk som mest oförglömligt porträtterat förvandlingens tematik, då i romersk mytologi. Hinduismen är ett annat exempel på hur förvandlingens motiv går i historien. Änglarna i judeo-kristen mytologi beskrivs ofta som könlösa. Även Odin uppges ofta har tagit sig gestalten av kvinna, vilket är temat i "Galdr".
När Marcus Baldemar utforskar denna könsmässiga transgression är det kroppen och det erotiska som får ta plats. Odin, som ofta porträtteras som både bödel och offer i sitt sökande efter kunskap, kläs upp i en köttets frapperande mask. "Ergi" är en term Marcus Baldemar själv använder i anslutning till verket, ett fornnordiskt diminitiv som betydde "omanlig", men som också kan beteckna sexuella deviationer. Gudarna tenderar till att inte bry sig om sådana identitetsmässiga hinder, och Odin rör sig här stolt i en upptäcktsresa av det kvinnliga, inramad av en minimalstiskt scenuppsättning signerad Daniel Åkreström Steen.
Och visst är det både sensuellt och stundtals lekfullt, allvarligt och stillsamt, erotiskt och köttsligt. Många av rörelserna är mimetiska representationer av en sexuell monolog som ofta tillskrivs kvinnlig sensualism, och kan återses mest stereotypt i R'n'B-videos och striptease. Givandet och tagandet, tagandet och att bli tagen, återfinns här inom en och samma kroppslighet.
Men så lekfullt det må vara är det ändå ensamheten som slår mig mest. Stönen och sensualismen till trots, det erotiska ekar ändå mot vita nätters kalla väggar, mot dimmans flyende virvlar, mot skuggornas gestaltlösa vinklar. Den kraft som guden åkallar i sin feminina gestalt saknar mottagare, och åtrån intar den introspektiva onanins narcissistiska vädjanden. Odin är en ensamhetens gud, den som ofta vandrar anonymt. Kanske är det också en analogi till identitetspsykologins fundamentala ensamhet?
Med musik av Min stora sorg i en monoton och vacker hymn möts i "Galdr" en längtan efter att omfamna det feminina, att vara det feminina. Modernt är ordet, för sexualitet och identitet är moderna påhitt som med vår definition saknar förankring i historien. Queer är ett nytt begrepp, och våra förhistoriska gudar torde ha varit tämligen ointresserade av konceptet. Odin möter här sig själv i det moderna. Och visst är det vackert.