I sin essäsamling betraktar Roxane Gay sig själv som en dålig feminist. Hon vill inte sättas på piedestal eftersom alla förr eller senare blir nerknuffade. ”Betrakta mig redan som nerknuffad”, skriver hon.
Roxane Gay beskriver en snäv feministroll som hon inte passar in i. Hon slår ett slag för de som sminkar sig och rakar armhålorna. Resonemanget känns relevant på ett sätt, alla är olika och kvinnor behöver inte fler regler att förhålla sig till, men feminismens mening riskerar att hamna i skuggan av individuella personers åsikter och utseende.
Det är inte första gången. I sin ungdom tog Roxane Gay avstånd från feminism för att inte betraktas som en ilsken manshatare med offermentalitet. Ordet feminism är laddat. Vem är det som har förvanskat betydelsen? De som har mest att förlora på dess framgång, menar hon.
Roxane Gay identifierar och problematiserar olika områden, men drar tyvärr inga grundbrytande slutsatser. Det finns en del motsägelser i hennes argument men hon utger sig inte för att vara genusforskare. Hon ger bara sin syn på samhället.
Essäsamlingen kan upplevas som en aning spretig med resonemang kring samhällsfrågor, feminism, rasism och klass. Å andra sidan flyter ämnena in i varandra. Hon beskriver exempelvis svarta kvinnors situation och föreställningen om att feminism är till för vita, privilegierade kvinnor.
En av bokens största fördelar är den glöd som författaren visar när hon diskuterar hur makthavare tar sig rätten att bestämma över kvinnans kropp genom att göra reproduktiva rättigheter till en fråga. Eller när hon förklarar hur populärkulturen påverkar och påverkas av samhällets kvinnosyn genom sexistiska låttexter, komikers föreställningar, och skildringen av kvinnor som stereotyper i filmer och tv-serier.
Roxane Gay diskuterar också våldtäktskulturen och skildringar av våldtäkt i populärkulturen. Vad tycker Roxane Gay om tv-serien ”Jessica Jones” som sändes efter att essäsamlingen getts ut? Tvärtemot serier som ”Outlander” och ”Game of thrones” kallar ”Jessica Jones” våldtäkt för vad det är, och här får tittarna också se konsekvenser av en sådan händelse.
Det finns en viktig poäng med boken. Roxane Gay må tycka om färgen rosa och en del sexistiska låttexter, men hon är ingen dålig feminist. Hon är mänsklig. Hennes essäsamling visar behovet av att feminismen breddas.