En väv av tidsanda och antifascism

Erik Gustafsson var en av cirka 500 svenskar som under andra halvan av 1930-talet reste till Spanien för att slåss för demokratin och mot fascismen.
Antifascist var han, och kommunist enligt partiboken, efter att en gång börjat sin politiska bana som SSU-are.
Om honom har dottern, Kerstin Gustafsson Figueroa skrivit en personlig och varm minnesbok.
På köpet passerar andra levnadsöden som mer eller mindre och på olika sätt fanns med under Erik Gustafssons levnadsbana från 1907 till januari 1996.
   Bokens uppkomst bottnar i viljan att berätta om modiga svenska människor som ville något annat än anpasslighet visavi en fascism som hotade ta över ännu ett land i Europa.
Hitler fanns i Tyskland, Mussolini i Italien, och nu var deras ideologiska frände Franco, och hans falangister, på väg att krossa den folkvalda spanska republiken.
Medan så kallade demokratiska västländer beslutat att inte lägga sig i konflikten och därmed inte ge militärt stöd till den republikanska sidan, gjorde Hitler och Mussolini det motsatta –  bland annat genom att bomba den baskiska staden Guernica.
Detta var outhärdligt att se och höra för Erik Gustafsson och nämnda antal svenskar, som i strid med maktens propåer i hemlighet gav sig i väg och via Frankrike tog sig över till Spanien.
Franco och falangisterna gjorde uppror 1936. Två år senare kom bokens huvudperson och tre vänner från Hudiksvall till Katalonien och Barcelona, centrum för en allt svagare motkraft till Franco som ivrigt stöddes av bland annat kyrkan.
Cirka 45 000 människor från 54 länder stred för republiken under kriget.
Kerstin Gustafsson Figueroa reser i sin pappas fotspår. Hon vill berätta vad som snart ingen kan eller vill berätta om.
När hon en dag hittar ett kuvert med bilder, brev, anteckningsböcker och viktiga papper, har hon hittat pusselbitarna för det som sedan blir denna bok. Kuvertet med pappas liv,  som hon säger.
Även om författaren vet mycket och tidigare skrivit om svenskarna som stred för Spaniens demokrati, innehåller kuvertet nycklar till förståelse på ett djupare plan.
Pappan ville själv inte prata så mycket om hur det var, vilket han långt ifrån var ensam om bland dem som åkt iväg och, vilket är viktigt, kommit tillbaka.
Solidariteten med Spaniens sak var stor, men behandlingen av de svenskar som stridit i de Internationella Brigaderna blev alltmer njugg allteftersom tiden gick och Sverige som nation börjat idka handel med Francos regim.
 
”Farsan, Spanie, kriget och jag” är som sagt personlig, men utan att bli sladdrigt privat. Personen Erik Gustafsson, nummer sju av nio syskon, träder långsamt men tydligt fram. Och med honom flertalet personer att beundra, i stort och smått.
Allt har förstås ett sammanhang, därför är skildringen av tidsandan a och o.
Kerstin Gustafsson Figueroas bok kan liknas vid en väv, tillverkad av tidsandan och dess människor, där hennes pappa var en av dessa otaliga, tystlåtna men stolta karaktärer som gjorde stordåd men med dagens språkbruk bara skulle ha sagt ”Och?”.
 Alltså: Vad fanns det för alternativ för mig som genuin antifascist?
Det politiska perspektiv som framkommer i ”Farsan ...” kan förstås diskuteras.
Men det borde också gälla stordängare som historikern Antony Beevor, vars bok om inbördeskriget i Spanien framställs som sanningen och ingenting annat än sanningen.