Helena Loft debuterade för mer än två decennier sedan och har nu författat sin sjunde bok. Den innebär att hon bytt till sitt fjärde förlag genom åren – Svartöstans Black Island Books i Luleå.
Huvudspåret i hennes författarskap handlar om kvinnor som är utanför sin existens på något sätt. Som Beatrice, 22-åringen som läsaren får följa under en dags vandring i Stockholm i ”Pappa, vet du vad jag drömde?”. Hon är sambo med Skulden i en vanskött lägenhet i Svedmyra.
För Beatrice är Skulden inte bara tankar och känslor utan en varelse som hon pratar högt med på ett sätt som verkar schizofrent. Det ruggigt fula odjuret är alltid närvarande och anklagar henne för allt – såväl det personliga eländet och hennes föräldrars, som hela världens.
Boken är indelad i korta kapitel – ett för varje uppslag. De inleds alla med närmast poetiska överskrifter och ju längre jag läser ser jag dem som vägledning i den efterföljande berättelsen om huvudpersonens vandring till Medborgarplatsen. Under den dag läsaren får göra Beatrice sällskap, berättar hon om sin lyckliga barndom och sitt totalt misslyckade vuxenliv. Även prosan, med dialog och allt, är som poesi. Den lätthet som präglar Helena Loofts språk är nog den främsta orsaken till att jag orkar med Beatrice. Ångesten hon bär på är så svart att den obönhörligt påverkar andra, både karaktärer i boken och mig som läsare. Det värsta är att hon verkar vara utom all hjälp, enda trösten är att det sista kapitlet inger ett slags hopp.
Att skriva så inlevelsefullt om att försöka finna ett sätt att förhålla sig till livet när det är så svårt att handskas med som för Beatrice, kräver åtminstone en viss personlig erfarenhet av tillståndet föreställer jag mig. Samtidigt kan Beatrice och de andra karaktärerna i boken vara essenser av större sammanhang.
Till exempel gestaltar Helena Looft bokens ”pappa” som om han också kan vara Gud eller någon annan maktfaktor när Beat- rice tilltalar honom. I så fall är det mera förståeligt att hennes förhållande till sig själv och Skulden utvecklats som det gjort. Den djupt personliga berättelsen blir med ens allmängiltig.
Helena Looft är från Lidingö och född 1961. De titlar hon gett ut är inga dussinvaror och inte heller ”Pappa, vet du vad jag drömde?” liknar något annat i svensk litteratur – vilket är menat i odelat positiv bemärkelse.