Det är med viss spänning jag infinner mig på kvällens konsert. Förutom ett trevligt möte mellan kompositörer, döda som levande, är det en spännande musikalisk uppställning med en del verk som inte hörs här uppe så ofta.
Beethovens "Hornsextett i Ess-dur" tillhör ett av hans tidigare verk (glöm op-numret, det är någon urtida förläggarklåpare som inte haft kronologin riktigt klar för sig). Stycket är lättsmält, men under ytan bubblar materialet till den dramatiska kompositör Beethoven skulle växa till att bli. Trevligt, men ändå inte på topplistan över kvällens program.
Desto mer intressant är då faktiskt Martinůs spännande och medryckande sextett, i en klassisk grund men med tydliga inslag av jazz och modernism. Eloger till Patrik Wendel på flöjt och Mona Kontra på flygel, vilka hittar en fin dialog i tredje satsens mer virtuosa solopartier.
Ravels "Trois poems" är också ett trevligt inslag med sin grund i tre dikter av symbolistens gudfader Stéphane Mallarmé. Kanske inte läst av så många i dag, men jag kan försäkra att Ravel hade god smak. Melankoliskt och generellt signifikativt för Ravels subtila blandning av dionysiskt lummiga landskap och emotionella finkänslighet.
Anna Hanning står för vacker sång, som förvisso inte är något kraftprov men med desto större krav på känslomässig genomskinlighet. Wagners "Siegfriedidyll" är även den en av orkestern väl framförd idyll av högromantiska stämningar.
Så till kvällens huvudpunkt, David Saulesco's nyskrivna stycke "Tolerance". Temat tolerans skulle kunna inbjuda till en glättig filantropiorgie, men David Saulesco's nya verk är dramatiskt så det förslår. Musikaliskt ligger stycket någonstans mellan Rachmaninovs 2:a pianokonsert och en blandning mellan krigsupptrappningen i "Sagan om Ringen" samt klassisk skräckfilmsmusik. Lägg till detta inslag av renässans så är vi någorlunda hemma.
Underskönt romantiska melodier accentuerar en dramatisk kamp där olika instrumentgrupperingar befinner sig i olika stämningar som går in i varandra. Lite som grekiska dramamasker som skickas runt.
Här finns också moderna element, men den som letar efter avantgarde blir nog besviken. Själv är jag barnsligt förtjust över detta nya stycke som på ett oväntat och dramatiskt sätt problematiserar begreppet tolerans med klassiskt musikaliska medel.