Sopranerna Jenny Lind (1920-1840), Signe Hebbe (1837-1925) och Kristina Nilsson (1843-1869) gestaltas av i tur och ordning Caroline Gentele, Gabriella Lambert- Olsson och Jacqueline Miura i trion Divine.
Jag gillar idén med att tillvarata historiken kring tre kvinnor som tog världen med storm, och sedan fantisera fritt kring vad de skulle ha talat om ifall de träffats i dag.
Jenny Lind och och Kristina Nilsson föddes fattiga, i motsats till Signe Hebbe. I det här manuset framställs en gemensam nämnare förutom sången – att de alla hade ett komplicerat förhållande till sina föräldrar. Signe Hebbe och Kristina Nilsson var rivaler och den sistnämnda hindrade konkurrenten från att debutera i Paris. Alla tre försörjde sig själva, sina män och sina mödrar, genom de inkomster deras konstnärliga färdigheter inbringade. Det är belagt att Signe Hebbe träffade sin idol Jenny Lind en gång.
I manuset berörs inte bara framgångarna utan också några av de svårigheter dessa världsstjärnor kan ha stött på, först som barn och sedan i en mansdominerad operavärld. Men dramatiken var säkerligen större i verkligheten än vad som kommer fram i föreställningen.
Den är upplagd så att mellan varje monolog eller dialog – ibland käbblande och ibland i samförstånd – framförs sånger som passar skedet. Tyvärr är det svårt att kombinera Acusticums akustik så att den är optimal både för tal och musik/sång samtidigt. I vanliga fall gör det inte så mycket, men när det som framförs bygger lika mycket på på båda delar blir det problem att höra allt som sägs.
Sångprestationerna är för sfäriska för att beröra mig på djupet. Men i motsats till när Divine travar arior på varandra i olika poser, levererar de mer av substans i detta drömspel. Koreografi som jag tycker verkar tillgjord under en konsert finner här sitt rätta element och bidrar till dramaturgin.
Sångspel är vad Divine borde syssla mer med och utveckla. Gärna tillsammans med Michael Engström som hittat ett väl fungerande samspel med de tre sångerskorna. Han gestaltade förresten Jenny Linds man Otto Goldschmidt i föreställningen, med den äran.