Högre nivå på igenkänningsfaktor än vid årets utomhusföreställning med Karlbergsteatern går knappast att få till. Scenbilden och huvudkaraktärerna är desamma i ”Härliga 70-tal eller när Amerikaarvet kom till byn” som i ”Ljuva 60-tal”.
Samspelet mellan framför allt Åsa Ivarsdotter och Siw Öhman driver handlingen framåt, de och deras karaktärer styr på täppan. Övriga rollinnehavare är hängivna sina karaktärer och var och en har sitt speciella och obetalbara kroppsspråk. Pianisten är en klippa.
Handlingen är fristående och utspelar sig på 70-talet. Nu är det inte en tv som kommer till byn som under fjolårets 60-tal, utan ett arv från Amerika.
Utöver det är förvecklingarna många, anspelningarna på världsomspännande och lokala 70-talshändelser likaså.
Åtskilliga trådar ska knytas ihop, kanske är det nog så många om än ingen glöms bort. Särskilt i första akten saknar jag det väl avvägda tempot i replikskiftningar och kroppspråk som jag vet att ensemblen är kapabel till.
Då blir det sångnumren med fyndiga texter till kända melodier som står för pricksäkerheten i humorn.
Publiken gör sitt till för att hålla stämningen på topp med uppmuntrande applåder vid varje entré och sorti.
I första scenen sitter grannfruarna Maja och Märta vid den förstnämndas köksbord. De ojar sig över sina män Emil och Sverker, skvallrar om bakboksförattaren Barbro, räknar Konsumkvitton, dricker kaffe med doppa, och undrar när Majas och Emils dotter Lena ska hitta en fästman – vilket hon gör innan allt är slut. Kort sagt, om allt var bättre på 60-talet så är det sämre tio år senare.
Barbro knackar på och från första stund visar sig Assar Pettersson vara som gjord för rollen. Med sin avmätta gestaltning gör han Barbro rolig och inte bara dråplig i sin utstyrsel, vilket är en konst i sig.
I andra akten börjar allt flyta på så bra att jag anar att årets lustspel blir ännu en succé. Då tänds den stjärnglans jag känner igen från i fjol och som gjorde att publiken vallfärdade till Karlberg.
Publiken ja, den har också en viktig roll som bybor som samlats i Majas och Emils hem för att få information om aluminiumsmältverket som ska byggas i byn. Det är det bestämda kommunalrådet, suveränt spelad av Petra Viklund, som informerar om det ”delikata ärendet” att alla måste flytta till en annan by.
Samtidigt anländer arvet från Amerika i en stor kista, vilket visar sig komma hela byn till del.
Men före det har kvinnorna i ensemblen bland annat framfört ”tjicksången” apropå 70-talstrenden att slänga bh-arna och låta brösten hänga fritt. Den är värd entrén bara den, jag lovar.