När de karaktäristiska signalhornen ljuder från högtalarna vet man att det är dags att börja rimma på Corona och ta på sig sin buckethat. Kusten Klick agerade förband åt Nause på lördagkvällen och det var Filip och Kalle Granberg, eller Griljo och Kalle Gracias, som utgjorde truppen, med producenten Jakk Who bakom spakarna. Det är kul att se bröderna Granberg tillsammans på scen, det är två personligheter som kompletterar varandra där Kalle Gracias tar för sig av scenen, vevar med nävarna och sköter de korta mellansnacken medan Griljo är lite mer förbehållsam utan att för den skull bli anonym. Griljos låtar är autotune-polerade, har en lite tropisk ton och är sådant man lyssnar till när man dricker mimosas på en terrass. Han premiärspelar den kommande Aviva som släpps på fredag, en skön sommarhymn där raden "känner mig hel, känner mig trasig" får rimma på "jag vill ha din punani".
Kalle Gracias presenterar sig själv som en "filur som figurerat på musikscenen i Pite i många år nu", och visst är det så. Han har tidigare beskrivit hur han vill återgå till sitt gamla sound och det gör han idag med sina äldre melodier om Piteå, Norrland och kärleken. "Ge det tillbaks" med den snygga samplingen från The Marvelettes Here I am baby står sig väl och när han spottar texter är det med energi och leende. Bröderna backar varandras låtar och tillsammans kör de Visa mig din värld, Ingen annan än mig och slutligen Kusten Klick-opuset KINGZ.
Brasklapp: det är svårt att recensera en DJ-akt. Och jag vet inte riktigt om man bör göra det heller, eftersom DJ:s ju är helt styrda av ansvaret att få publiken att dansa. Vad man däremot kan säga om Nauses framträdande är att det är tung, tung bas, house så det blåser om det och spår som sys ihop sömlöst. Med sig har Jacob Criborn en snygg set up med fyra LED-skärmar som under bland annat senaste släppet Breathe, med vokaler från Molly Hammar, huserar varsin musiker som i takt till musiken slår på sina instrument. Nause själv kallar det för ett visuellt femmannaband och visst är det så - när en trumma ljuder i Coldplays Adventure of a lifetime slår trummisen på skärmen också på trumman. Ett snyggt grepp, men jag undrar hur många i publiken som lägger märke till det och jag hoppas att det även i fortsättningen blir mödan värt.