Okej. Låt mig börja med att måla upp miljön på Gültzaudden för er. Nere vid stranden spelar Matti Alkberg. Han och resten av bandet är sminkade i ansiktet, de spelar Nerverna och i ett helt galet mellanspel står han och slickar sig om händerna, som i någon sorts psykos. Han kör det sista spåret från skivan med samma namn, skriker ”Finns ingen gud, men det finns biologi, finns ingen gud, men det finns fantasi, finns ingen Gud, men det finns ändå tröst, man kupar handen om hjärtat i sin nästas bröst”. Backstage står Stina Wollter och dricker någonting ur en kopp, hon tittar ut över älven och tycks andas ut. Samtidigt i Flickrummet ska Piteåpunkbandet Cartoon Girlfriend spela, och det är tjock i tältet Flickrummet. Det är energiskt, frenetiskt. Lovisa Arffman på sång sjunger om killar som behandlat henne dåligt. Det är fantastiskt bra.
Och så Dennis Kalla i Potatiskällaren. Han kommer ut på scen med en unplugged gitarr och en avstängd mikrofon och sjunger traditionsenligt debutsingeln ”On my skin” från 2014. Det har nästan blivit en ceremoni. När breaket kommer pausas musiken medan han pluggar i gitarren och sedan är även bandet, bestående av Johan Kalla på trummor, Elin Tannerdal på bas, Linnea Svedmyr på keys och Jimmie Nilsson på gitarr, igång.
Och det är ett välbalanserat gäng. Det är sällan något instrument som tar mer plats än de andra, snarare vävs de ihop till en fyllig ljudbild som sätter sången i fokus. Och det är där den ska vara. Kallas röst är hes och klar samtidigt, och behöver egentligen knappt någon mikrofon för att höras. Den gör sig bäst i de starka, högre tonerna och det är också då som texten tränger igenom, under huden.
– Det finns låtar som man skriver på 40 minuter i en bil mellan Piteå och Luleå. Som bara rinner ur en och där varje ord är så ärligt att det gör ont att sjunga, säger han innan han spelar en så vitt jag vet hittills osläppt låt. Melodiös och vacker, och visst är det ärligt, men det är inte direkt ett undantag. Jag har aldrig sett någon som är så ärlig på scen som Dennis Kalla.
Han tillägnar ”Beautiful Mistake”, som handlar om att vara kär och bo i en liten stad, till två av bandmedlemmarna som flyttar söderut. I publiken står en tjej och gråter. Hon tröstas av sin kompis. Jag vet såklart inte varför, men jag påminns om hur varje Kalla-spelning är som ett dagboksinlägg och jag tänker mig att hon kanske läser någonting som träffar väldigt nära hjärtat. Kanske är hon också kär.
Finast av allt är ”Change your mind”. Han börjar långt ifrån mikrofonen, så att det låter som att man befinner sig i sitt eget vardagsrum, och spelar nästan hela låten akustiskt fram till bryggan då bandet exploderar. Jag tittar mig omkring i publiken och ingen gråter längre.
– Jag tror att jag är jävligt blödig idag, säger Dennis Kalla. Utanför tältet håller solen på att gå ner.