"Det är mig en stor ära att presentera en levande legend". Så välkomnas Hans Caldaras upp på scenen av arrangören Dan Engman. Legend eller ej, Hans Caldaras kan onekligen konsten att underhålla en publik. Han berättar anekdoter, han sjunger med inlevelse, han dansar med publiken. Uppbackad av musikerna Christer Langborn, Anders Sjöberg och Bo Nordenfelt tar Hans Caldaras med publiken på en färd in i romernas musikaliska värld. Och det slutar med succé.
Från den inledande, köttiga "Savo" går repertoaren i vindlande steg mellan det lättsinnigt svängiga och det innerligt känslosamma. Den ångestridna "Kamavla" och klagoropande "Detu Gindo" avlöses av lättsammare uppåtlåtar och instrumentala swingnummer, där speciellt Christer Langborn imponerar med sitt gitarrspel. Hans Caldaras är en underhållare av den klassiska skolan, en gentleman med manér, charm och pondus. Långt ifrån att vara högljudd äger han ändå publikens fokus och intresse, och gör så med lätthänt elegans. Det är roligt att se honom uppträda. Han är en Frank Sinatra som man vill att Sinatra ska vara. Minus smoking och martini. Den jämförelsen länar honom heder.
Hans Caldaras och hans vänner i Hot Roma band må ha en blygsam scenuppställning. En mikrofon, två akustiska gitarrer och en kontrabas ser inte alltid mycket ut för världen. Men ingen må låta sig luras. När denna konstellation tar plats på Pitefolks scen i Black Box osar det av en energi som varken är krystad eller falsk. Oavsett om det handlar om kärlekens svindlande turer eller ett klagorop över världens elände pyr samma eld under ytan. Det är en energi som kommer inifrån, en angelägenhet klädd som underhållning. Det föder glädje. Den glädjen förlänar också Hans Caldaras & Hot Roma band kvällens mest rungande applåder. Välförtjänt säger jag.