På fredagkvällen stod Amanda Bergman på Galärenscenen på Musikens Makt – men hur övertygande var det egentligen?
Tänk er ett vardagsrum. Det står kanske kvar lite vinglas från igår, solen bryts genom dem, man mår lite så där men det är bara för att gårkvällen var bra. Så känns första låten på Amanda Bergmans spelning på Gültzaudden. ”Questions” heter den, det är lågmält, Amandas ögon skyms av en lockig lugg under en filthatt, hon dansar konstigt, som impulser genom benen. Hennes röst tycks komma från en sprakig grammofon, den har liksom alltid en viskning i sig.
Tänk er en kameraåkning över en tallskog på en bergssida. Så känns andra låten, ”Golden”, som när den är slut nästan omärkligt övergår i den tredje. Det är mycket elgitarr, långa toner, inte helt olikt soundet hos Bon Iver.
I ”Taxi” går tempot äntligen upp i tre minuter, men den där viskningen håller en kvar i det lågmälda och det är ingenting som någonsin försvinner under den femtio minuter långa spelningen. Det är anonymt, inga mellansnack, på snudd till lite stelt på scenen och det kvarstår en sorts barriär mellan publiken och bandet. Allt känns lite automatiserat, förutom dansen – dansen är fullkomligt improviserad.
Efter att ha spelat en synthig, ny låt kommer en – om man ska tro Amanda själv – jätte, jätte, jätte, jättegammal. ”Desolation”. Det mesta är dock taget från albumet ”Docks” hon släppte i januari i år. Det är hennes första soloalbum som Amanda Bergman. Allra mest känd är hon nog som frontperson i bandet Amason, men har haft tidigare musikprojekt som Hajen och Idiot Wind.
Låten ”Flickering Lights” får ett långt, ringande intro innan up beat-trummorna kommer in, och det är cirka här som spelningen faktiskt blir intressant. De höga tonerna träffar någonstans i solar plexus, men när instrumenten får ta plats i mellanspelen försvinner Bergman nästan helt, blir osynlig.
Nu tar hon plats vid pianot och när de första tonerna till ”Falcon” plinkas fram blir det storslaget på riktigt. Det är synd bara att det skulle ske under den näst sista låten. Och det är faktiskt lite synd att hon och bandet, när de lämnat scenen, kommer tillbaka och kör ett extranummer. Eller, jag vet inte om man kan kalla det för det, det är mer som ett ”okej då, varför inte?”, en parentes och ett steg tillbaka efter ”Falcon”.
Tänk er ett vardagsrum. Ni lägger pickupen på ”Docks” och låter den snurra där medan ni städar undan vinglasen, tar en kopp te, är. Kanske är det mest så man bör lyssna på Amanda Bergman.