Jag har givetvis blivit minst lika sårad av kärlek också men det hör inte hit. Jag avskyr klyschor (egentligen älskar jag dem och om någon skulle springa ifatt mig i regnet med en bunt vissna rosor och säga att jag var älskad skulle jag fullkomligt dö av lycka) men tänker berätta en jag var med om ändå.
Så, det var en fredag. Jag var näst intill kräknervös och det var nog han också. Och intresserad. Han frågade mig saker och ville veta svaren. Det var som i en film, om filmen var på riktigt, ni vet.
Vi gick på bio först och sen vidare på middag (läs: Max, hamburgare på svenska). Allt flöt på. Det kändes som att vi känt varandra hur länge som helst och när vi skulle skiljas åt så bara. Kysste han mig. Han bara gjorde det.
Det är längesen nu och vi känner inte varandra längre. Faktumet att vi inte gör det, gjorde mig så ledsen förr men allt har ju trots allt sin tid.
Och jag kommer alltid bevara det som det spektakulära minnet det var. Är.