Hyllning
till sången
och musiken
Erik Westbergs vokalensemble gör gemensam sak med Norrbottens kammarorkester och är nu ute på en miniturné i norr.
Konserten i Luleå är den andra på turnéschemat och programmet spänner sig från 1600-tal till dagsfärsk musik, men med fokus på moderna verk.
Den cirka tio minuter långa inledningen består av två lieder. Båda har titeln ”Klag-lied”, men med två kompositörer skilda av såväl tid och rum.
I Dietrich Buxtehudes korta stycke förenas kör och stråkar i en klassisk klagosång, komponerad på 1600-talet.
Ljudet i konsertsalen är suveränt, sång och stråkar blir till en enhet.
”Klag-lied” nummer två, komponerad av Björn Andor Drage, sjungs a cappella, och är ett mycket mer modernt stycke men med samma tema. Det förlorade, sorg. Mycket vackert sjunget.
Om man kan prata om ett huvudnummer under kvällen så är det Paula af Malmborg Wards nya verk ”Vidder” som sjungs för första gången under denna turné.
Då verket är skrivet för kör lyser kammarorkestern med sin frånvaro. ”Vidder” är vårdoftande, med starka naturinfluenser.
De svirande, stigande partierna är vackra och de volymsvaga delarna äger både sårbarhet och skönhet.
Det är välsjunget och på sina ställen starkt, men trots det finner jag aldrig att verkets väg uppnår en helhet.
Jag finner ingen riktning. Det ligger som en blomma på vågorna, gubbar fram och tillbaka utan att riktigt komma någonvart. Trots toppar och dalar står det kvar på samma ställe.
Kammarorkestern återvänder till cenen. Ylva Skogs ”They call her Love” är ett spänningsstycke för stråkar. Vandrande cello och bas, fioler och viola över dem i långa toner där harmonierna ömsom förenas, ömsom skaver mot varandra.
Hela tiden spänning, påminnande om en kniv som sakta skär i ljus. Minimalistiskt till melodi, ligger musikens fokus på den inre slitningen mellan harmoni och dissonans.
Vackert, hemsökt, spökligt och mörkt går det under Norrbottens kammarorkesters stråkar rakt in i hjärtat.
Svärtan tas upp av nästa stycke, ”Requiem för stråkorkester” av Toru Takemitsu. Klassiskt influerat men med starkt moderna inslag är det melankoli som målas från scenen.
Tungsinthet, ett upptornande mörker, ett släckande av stjärnor, medvetenhet, död och evighet. Det är välspelat och känsligt, och en något otippad programpunkt som överraskar positivt.
Uruppföranden, klagosånger och requiem i all ära, något säger mig ändå att många i publiken kommit på grund av Arvo Pärts ”Te deum” som skrevs1984.
Hoppfullt med stigande tonhöjder, en enda lång väntan på en storslagen gryning som andas hopp, förväntan, förtröstan.
Stråkmelodierna kan vara bland det vackraste som komponerats i modern tid, och tydliga kopplingar kan göras till Sibelius och hans Karelen- och Finlandiasviter vad gäller melodier och teman, men med en tydligare koppling till den sakrala musiken.
Jag finner inget att anmärka på vad gäller prestationen på scenen.
Arvo Pärts mer irriterande drag som kompositör, exempelvis hans tendens till att så ofta växla mellan kör och stråkar så att varje element står enskilt kommenterande mot det andra – och som i ”Te deum” används till osmaklighetens gräns – ska vi inte lasta musikerna för.
Både orkester och kör tar fram både det storslagna och det fragila i ”Te deum”. En hoppfull avslutning på ett program som innehåller såväl klagan och melankoli som vår och gryningsljus.
Den enda besvikelsen är att kör och orkester jobbar så lite med varandra. Endast i två programpunkter står de på scenen tillsammans. Kör och stråkar är ju som gjorda för varandra, varför nyttjar man inte detta mer i programmet när orkester och kör äntligen gör konserter tillsammans? Det är ju som att välja att ro när man kan åka kryssningsfartyg. Värt att fundera på.
På söndag spelar Erik Westbergs vokalensemble och Norrbottens kammarorkester i Piteå.