När Mattias Alkberg äntrar scenen i Black Box på fredagskvällen är det inte Mattias Alkberg. Eller alltså, jo, det är det. Men han spelas av Kristine Gulbrandsen. Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig. Utstationerade finns musikerna, tysta, som avslagna. ”Mattias Alkberg” håller en monolog. Vem är han? Rädd för allt, måste dricka en kopp kaffe innan han kan brygga en kopp kaffe, med bra självförtroende för att vara sämst. En vardag fylld av vemod men samtidigt igenkänning beskrivs från scenen, poetiska drömmar. Plötsligt blixtrar belysningen till samtidigt som musikerna vaknar och ihärdiga trummor, vildsinta gitarrer, bas och piano löper amok. Den riktiga Matti Alkberg kommer in under åskmullret och river av ”Visst vet du att jag skiter i allt?". Vi är igång.
Det är ungefär så här resten av föreställningen utspelar sig. Kristine Gulbrandsen spelar Mattias Alkberg och håller långa, poetiska monologer – ibland sammanhängande ibland snudd på obegripliga – om tidens förgänglighet, om ensamhet, samtid: om vad Mattias Alkberg tänker på innan han ska somna. De avlöses av musikaliska delar och så rullar det på i två akter.
Jag tycker verkligen om musiken. Musikerna fyller Black Box, har bra timing och en extra eloge ska ges till basisten Elin Sundström för showen i showen som hon bjuder på med basen bakom huvudet och ett uttryck som gör det svårt att slita blicken från henne. Samma sak med Alkbergs scenspråk. Han räcker ut tungan, blänger under det svarta sminket, mikrofonen blir en penis som han runkar, ja visst är det märkligt ibland men aldrig tråkigt.
Det är snarare monologerna jag har svårare för. Trots att Kristine Gulbrandsen gör ett fenomenalt jobb med artikulation, tonlägesförändringar och dynamik så flyter liksom orden ihop till någonting åtminstone jag inte alltid kan förstå. Det finns såklart vissa moment som sticker ut ändå, och framför allt i andra akten. Kanske är det för att man vant sig vid formatet eller för att meningen ”Stjärnorna på himlen var märkena efter mina naglar när jag försökte klättra upp” är makalös, men den talar till mig mer än första. Tempot är också snabbare, låtarna poppigare. ”Skända flaggan”, ”Ragnar” och ”Allting är drömt” är bäst. När sista låten, Stockholm, och de stående ovationerna har tystnat är jag omskakad. Mattias Alkberg har gett mig en biljett till den egna hjärnan, om än det blev några omvägar på vägen.