New Direction Festival
Norrbotten NEO framför verk av Salvatore Sciarrino och Toshio Hosokawa i fredagens första spelning på New Direction Festival som hålls i Piteå i helgen. Det är två verk av Salvatore Sciarrino som framförs - Il tempo con l'obelisco och Infinito Nero, samt Drawing av Toshio Hosokawa.
Båda kompositörerna är verksamma inom den moderna klassiska konstmusiken, och samtliga tre stycken som framförs pressar gränserna för vad musik kan vara. Det är suggestiva verk som kräver mycket av lyssnaren vad gäller suggestionsförmåga och mottaglighet.
Salvatore Sciarrino jobbar mycket med tystnad i sina verk och musiken är introvert och subtil. Hans musik är inte lätt att beskriva enligt klassiska termer. Det är ett ljudlandskap i vilket tystnaden kontrasterar mot ljud och därmed ges mening. I denna kontrast skapas en spänning, som kan beskrivas som en andning mellan hjärtslagen. Toshio Hosokawas verk gör sig bra tillsammans med Salvatore Sciarrinos - de kompletterar varandra på ett bra och dynamiskt sätt, där Sciarrinos verk är mer ”tysta” och subtila och Toshio Hosokawas mer dynamiskt aggressivt i sitt utförande. Tillsammans jobbar verken för ett kontrastrikt landskap innanför det mänskliga sinnet där enhetligheten är lika skenbar som upplösningen.
Den mer klassiskt skolade lyssnaren kan lätt luras att tro att de motsträviga harmonierna övergår i disharmoni, men blundar man och sjunker in framträder istället en ström där vatten skaver mot land, där sinne skaver mot kropp i en strävan efter enhetlighet. Liksom vi går de sida vid sida, men två rörliga krafter och viljor möts sällan i perfekt harmoni. Det som skaver är differensen mellan önskan och realitet, mellan nattens tystnad och hjärtats vridningar inför de bilder som projiceras i mörkret. Det är nattlandskap jag ser framför mig, med spänningen som i en glasruta.
Norrbotten NEO och dirigenten Christian Karlsen gör ett bra framträdande och solisten Monica Danielson sjunger med både inlevelse och känsla. Med röst och musik gestaltas titelstycket Infinito Nero (sv. Svart Oändlighet). Lek med rytmer som framförs på flöjt och klarinett varvas med slitande fiol – och celloharmonier, ömsom kraftiga och ömsom tysta, ömsom enhetliga och ömsom parallella. Slagverken är som fläktande hjärtslag, sången extatisk och besatt. Stycket handlar om en italiensk nunnas uppenbarelser av den lidande, blödande Jesus, och rytmiken, parallellismen och kontraster verkar syfta till en form av pendlande extatiska rörelser i stigande och fall där medvetandet rör sig i okontrollerade svängningar. En feber i vilken uppenbarat lidande och extas avlöser varandra i svängande tidvågor av ljud och tystnad.
Live är tystnaden relativ. Varenda prassel, hostning och varje kurrande mage får del i dessa verk som i hög grad gestaltas av kontrasten mellan tystnad och ljud. Dessa spontana brytningar och intrång i det beräknade ljudmässiga tomrummet ger en intressant upplevelse av Salvatore Sciarrinos och Toshio Hosokawas verk, men är också något av upplevelsens problem. För mig är Salvatore Sciarrinos verk en introvert upplevelse och närheten till instrumenten är en väsentlig del i så subtila och volymkänsliga verk. Bristen på konsertsalens reverb i denna volymkänsliga komposition förändrar avståndet till tystnaden. För mig bryter det något av den intensiva, känslomässiga upplevelse som Sciarrino och Hosokawa's verk annars framkallar, samtidigt som livekänslan ger dem ett mer organiskt liv. I vilket fall är konserten en spännande upplevelse av modern avant-gardemusik, framförd av strålande musiker med känsla för musikens suggestiva kraft och subtilitet.