En nostalgisk tillbakablick med en modernistisk avstickare. Så skulle söndagens konsert med Norrbottens Kammarorkester kunna beskrivas. Kvällen inleds med ett icke programadresserat framträdande av Piteås Ungdomsstråkar tillsammans med Norrbottens Kammarorkester som tillsammans framför ett stycke av Händel samt en svit ur "Sound of music". Varandes en allmänmänsklig kulturvurmare är det trevligt att se att samarbeten görs med framtidens musiker.
När programmet tar vid är det Jacques Ibert's hyllning till Mozart som inleder kvällen. Stycket, "Hommage á Mozart" är ett glättigt, rytmiskt och tydligt punktuerat stycke som i det stora hela är ett rusigt segerrop, lummigt och med tydliga naturinslag. Ibert jämförs ofta med Ravel, och den mystiska naturådran är något de båda har gemensamt. Dirigenten David Björkman visar upp sitt sedvanliga lugn och håller det stundtals väldigt snabba, intensiva stycket med lätt hand. Orkestern följer med och det är med påtaglig glädje stycket framförs. Svältfödda på nostalgitrippar till 1700–talet eller bara glada för kvällen låter jag vara osagt, men bra låter det.
Det modernistiska stycket "Screen Memories" av samtida kompositören Britta Byström är en trumpetkonsert, i kväll med Tora Thorslund som solist. I programmet kan man läsa att "Screen memories" är en freudiansk term, vilken på svenska översätts till "täckminnen" och innebär att starka men till synes meningslösa barndomsminnen täcker ett väsentligt, meningsfullt minne. Musiken låter som kontrasten mellan minnenas frenetiska, skärvlika ström och det utstickande ögonblickets klarhet, dess tidsfrysande stillhet. Ändå finns det ett narrativ, en kronologisk ram för styckets tonspråk, en fullbordad tankekedja som trots minnenas mångfaldiga brus kan hållas kvar. Det är dramatiken mellan röst och brus, yta och ström som avhandlas.
"Screen memories" inleds med nästan romantiska harmonier som sedan mer och mer övergår till modernismens tradition av frigjordhet från rytmikens och harmoniernas homogenitet, där tonerna klänger på varandra, går isär, kommer tillbaka men ett ögonblick för sent för att fylla fascismens krav på ordningsamma led. De är som lekande barn som rör sig enligt en gummibandsprincip. Tora Thorslund har koll på styckets pendlingar och gestaltar med sin trumpet styckets kärna och dess röst på ett vackert och känsligt sätt. Hennes trumpet är, för att följa den freudianska metaforen, det Jag som håller ihop styckets identitet. I hennes spel framgår kampen mellan distortion och klarhet. Styckets långa och monotona slutpartier av flödande ljudbilder och kompletterande fraseringar mellan orkester och trumpet kräver en aktiv lyssnare för att bibehålla intresset. Jag själv kan känna mig less innan stycket är slut. De sista fyra – fem minuterna tillför inget till den musikaliska bilden.
Konsertens sista nutida stycke, Rolf Martinssons "A.S. in memoriam", är ytterligare en musikalisk återblick. Skrivet 1999 till minne av Arnold Schönberg och hans "Verklärte Nacht" framförs tunga, sävliga stråkar, tydligt sammanhållna melodier vars harmonier ömsom oroar, ömsom frigör. Ödesmättat är rätta ordet. Det är roligt att se hur dirigenten David Björkman jobbar så hårt med styckets sammanhållning och dynamik. Och vilken dynamik sedan! Känsligt, stort och mörkt spelar Norrbottens Kammarorkester sig genom styckets toppar och dalar. Det tysta, stigande och återigen tystande slutpartiet, skört med toner som svart rök i ett vigvattenglas, är något av det vackraste jag någonsin hört orkestern framföra.
Schuberts "Symfoni nr 3" avslutar kvällens konsert, ett stycke som skrevs just efter Schuberts 18–årsdag. Formkunnigt men med ungdomens idyll och illusoriska klarhet är det glättigt och pampigt, rytmiskt med återkommande teman. Norrbottens Kammarorkester är på säker mark, det känns avslappnat och ledigt men med bibehållen fokus och skärpa. Tredje delens avslappnade dalar och sänkor och enstaka hopp till himlen är antingen vilsamt eller tråkigt beroende på vem man frågar. Symfonins sista, rörliga del visar upp Schuberts blick för det outforskade, ett lämpligt slut för en konsert som seglat på nostalgiska vatten i en odyssé ömsom gammal, ömsom ny.