För Anja Storelv och hennes band var lördagens konsert i Arjeplogs kyrka något alldeles extra. Dels för att jojk och kyrka till bara för några år sedan var oförenligt och dels för att det var Anja och hennes bands första spelning i en riktig kyrka.
Jojk var förknippad med andra gudar än den kristna, till viss del också med fylleri, och skulle överges när kristendomen blev den huvudsakliga läran. Även om det finns inspelningar från tidigt 1900-tal där Jungfru Maria jojkades, inte minst i Arjeplogstrakten, så har jojken inte haft tillträde till kyrkan.
Samiske kyrkoherden Bo Lundmark menar att kyrkan förkvävde en sångart men att den kommit tillbaks av respekt för ett kulturarv.
Fortfarande är dock jojken otänkbar i den Laestadianska läran.
Anja Storelv var aningen kluven inför kyrkokonserten och inledde med att se sig om försiktigt.
- Jojk och kyrkan hör inte ihop, egentligen...
Sedan bevisade Anja Storelv motsatsen. Hon gjorde det med att framföra tolv jojkar, traditionella och egna, med influenser från hela världen med arrangemang som vuxit fram mellan henne och hennes musiker.
För den icke-samisktalande blev introduktionen av varje jojk lite för lågmäld och lite för sparsmakad. Den samisktalande publiken fick ett försprång, även om en jojk innehåller få ord och många känslor.
Anja Storelv jojkar kärlek mellan mor och barn, hus, platser, älvar och personer. Och varje stavelse bärs fram som den dyraste och godaste maträtt på silverfat av tre mycket kompetenta musiker, Erik Sjögren, trummor, Dag Lindberg, gitarr, och Hans-Lennart Bruun, bas. Det är inte bara sättningen som påminner om Jimi Hendrix Experience. Stundtals vibrerar det också Hendrix. Men hips-vips är du förflyttad in i Paul Simons verkstad.
Anja Storelv bjuder publiken på fragment ur sitt liv och hur hon fått samiska språket tillbaks efter en kupp som nioåring. Hon övertygar. Hennes band övertygar. Och trummisen Erik Sjögren är magisk.
Fotnot: Turnén fortsätter till Hakkas, Porjus och Haparanda.