Jill Johnson
Jag kan tänka mig att utsikten från Luleå Hamnfestivals stora scen är vacker i kväll. Alla paraplyer bildar förmodligen något som påminner om en äng full av perfekt symmetriska blommor i varierande färger, något som förhoppningsvis lättar upp det blygråa vädret. Jill Johnson kan nog njuta av denna färgglada syn, omän publiken har svårt att få syn på Jill Johnson. Det är som att försöka se himlen i en synnerligen tät regnskogsvegetation. Tur då att man inte behöver se något för att lyssna på musik.
Jill Johnson fimpar schlagerhitsen till förmån för det hon tycker mest om att göra: spela country. Personligen kan jag bara tacka och bocka inför detta val av låtmaterial. Det är henne så mycket närmare än de gamla pop-alstren. Nu får Jill Johnson själv stå i framkant, det får handla om musiken istället för show och dans.
"That boy is a long story" och "When love doesn't love you" lägger ribban för konserten. Det är välspelat och tajt med en stor dos musikalitet involverad. Med drygt 150 krogspelningar i ryggen har Jill Johnson med band hunnit spela ihop sig ordentligt. Sången är kanon, den sitter som ett smäck spelningen igenom. Gitarristen Göran Eriksson bjuder även på en hel del bra solon både på elgitarr och lapsteel, främst i rockigare nummer som "White lightning" och Emmylou Harris-covern "Rythm guitar".
Men kanske är omställningen för stor mellan krogshowens högtempo-underhållning och en stor festivalscen i spöregn. Eller kanske är de trötta efter ett hektiskt schema. För trots välspelade låtar och klanderfri sång så lyfter inte spelningen som jag skulle önska. Den saknar den sista energin som får en spelning att gå från ljummen till het. Den barnvänliga volymen och en snäll scenframtoning kan göra sitt till. Mer rörelse och inlevelse, ett rörligare band på scenen, låtversioner med lite vässad egg. Det kunde kanske behövas lite av detta för att lyfta denna konsert snäppet högre än en allsångskväll i parken, som förvisso säkert är trevlig men som inte skapar några bestående intryck.
Det krävs ordentligt med energi för att förvandla det här till en kväll där folk dansar i regnet. Den energin uppbådar inte Jill Johnson och bandet i kväll. Det blir myscountry med låtar som "When we had it so good", "The sound of leaving" och "Roots and wings" i bästa familjestil med några avbrott av rockigare nummer såsom tidigare nämnda "Rythm guitar" och bluesiga "Fast trip up". Mysigt och välspelat, men i slutänden inte nog för att förjaga kylan denna ruggiga kväll.