Kalle Moraeus och Tove Styrke
Kalle Moraeus och bandet Hej Kalle har gått från krogshow till festivaler. Den mysige mannen från Orsa gör som han brukar göra. Han drar historier, uppbådar skratt med anekdoter om sin katt och skojar om håravfall. Det är mysigt så det förslår.
Det är onekligen en blandad repertoar Kalle Moraeus och hans band bjuder på. Folkinfluerat medryckande och refrängstarka nummer som ”Komma hem”, raggar-rock n roll i ”Route 66” och Chuck Berrys ”May believe” och instrumental folkmusik i form av låtar som ”Benny the cat” och en riktigt välspelad polka. Det spretar förvisso, men det är riktigt välspelat.
Kalle Moraeus är ingen bra sångare, och så inte heller i kväll. Det blixtrar till bitvis men generellt är det fiolen och gitarren som får tala. ”En fridens man” och publikfavoriten ”Underbar” sticker ut som de sångmärkta nummer som sätter sig i minnet, men annars är det de instrumentala partierna och låtarna som får denna spelningen att lira. Den avslutande, vemodiga balladen och tidigare nämnda polka är kvällens bästa nummer. Någon feststämning blir det inte, snarare en avslappnad stund i kvällssolen.
Om Kalle Moraeus är mysig så är Tove Styrke desto kaxigare. Med en ny platta släppt som letat sig bort från hennes tidigare skivbolagspop är det en kaxigare, vassare och coolare Tove Styrke som äntrar scenen i Luleå i kväll. Redan i inledande ”Aint got no ..:” från nya plattan visar Tove Styrke vilken star quality hon har. Hon har utstrålning och energi så det räcker och blir över. Reggae-influerade ”Borderline” är skönt kaxig med en mystik som präglar de bästa låtarna på nya skivan. Detsamma gäller den tunga, introverta ”Who’s got news” och ”Decay”. Dessa varvas med ösigare nummer som ”Ego”, ”Samurai boy” och attitydstarka ”Even if I’m loud it doesn’t mean I am talking to you” . Det märks att Tove Styrke hellre spelar de nya låtarna än de gamla, men ”High and low” och ”White light moment” passar fortfarande bra in i sammanhanget.
Trots att Tove Styrke öser ordentligt står det ändå snart klart att scenen är stor och bandet litet. En trummis och en gitarrist räcker inte för att dölja det faktum att här finns vakanta platser på scenen. Detta är en budgetuppsättning som kanske fungerar på en klubb, men här blir det tveklöst tunt. En nästintill obefintlig publikkontakt gör inte det hela bättre. Det räcker inte hela vägen. Men jag hyser förtröstan. Stjärnpotentialen är det inget fel på, snarare inramningen.